Med tanke på stormen och snön

Timmermannens partytält blåste iväg och lade sig uppochner bortemot skogsbrynet. Sen kom snön och lade sig som ett duntäcke över timmer, stugan och den oplogade vägen. Sen spöregn. Och grävmaskinen som skulle ta upp de sista stora stubbarna havererade mitt i uppgrävningen av den näst sista. Nej. Nu får nog stugan vara ifred ett tag och känna lite julefrid den med. Snön ligger vit på taken, och med tanke på spåren i snön är det endast en liten liten tomte som är vaken...

Apropå Venedig...

- E'ru me'???

Det är tredje gången timmermannen försöker förklara avloppsfixandet för mig. Och det är tredje gången jag först är tyst en stund, för att sen svara "Näe...".

Det är något med just den delen i renoveringen som liksom inte fastnar i huvet på mig, jag kan inte se det framför mig. Kunskapsluckor, naturligtvis, och åratal av, vad ska vi säga, lite... svalt... intresse för just avlopp, ligger bakom, förstås. Men nu handlar det plötsligt om viktiga och ganska stora beslut att fatta snabbt och jag sätter till slut ner foten och bestämmer i alla fall, trots att jag inte förstår allt. Men jag känner mig trygg med att timmermannen och grävmannen vet vad de håller på med.

Det stod klart tidigt att det MÅSTE grävas och fyllas grus runt stugan för att ge den en mer stabil grund att stå på, så att den inte sjunker som Venedig igen, sakta men säkert med ett visst antal centimetrar per år. Bedagat vackert och nostalgiskt iofs, men lite jobbigt för dem som ska leva med det, både i stugan och i Venedig.

I gruset MÅSTE det läggas en dräneringsslang, som ska leda bort regnvatten från grunden. Sedan MÅSTE det grävas från vallgraven runt stugan och bort mot slänten ner mot ängen, för att få fall, och där MÅSTE det hela sluta i en enklare avloppsanläggning.

Men det var sen det började köra ihop sig med grävningen och avloppstänket, inte minst filosofiskt. Skulle man redan nu tänka att man KANSKE vill ha en möjlighet till avlopp även inifrån huset, för så kallat "gråvatten", dvs diskvatten och lite tvål- och tandkrämsrester? Skulle det KANSKE vara tråkigt att modernisera på det viset, och missa hela grejen med att stå ute vid "maskgropen" (se tidigare inlägg...) och borsta tänderna även i regn och grejen att stå på kortsidan av huset vid utomhusdiskbänken och diska? Kommer man att göra de grejerna ändå, bara för att det är meditativt och mysigt och för att det alltid varit så förut under sommaren? Eller inte?

Skulle man samtidigt KANSKE även dra in i en vattenslang direkt i huset? Det gjordes faktiskt för något halvsekel sedan, och farmor kunde sedan stå och handpumpa upp vatten i kopparhinken i köket. Det gjorde även jag som barn och jag minns att det var lite spännande, vuxet och TUNGT att pumpa. Och läskigt att kanske missa att sluta pumpa i tid, så att det svämmade över... Men sen pajjade slangen eller pumpen, och så det blev till att gå ner med hinken till bäcken och hämta på sedvanligt sätt i fortsättningen. Men samma fråga där - är det smart att få in vattnet i huset, om man tänker lite filosofiskt? Riskerar man att så att säga kasta ut "barnet med badvattnet"? Missar man att lära sig att vara försiktig med användningen, eftersom man utan indraget vatten sparar så länge som möjligt på det som finns, för att slippa "besväret" att hämta nytt hela tiden? Missar man stunden vid bäcken och möjligheten att se en skugga av bäckforell ila förbi, lyssna lite extra på ljudet av porlande vatten och dra in doften av något nyutslaget i närheten i näsborrarna?

Så. Jag BESTÄMDE att alla tre slangarna - dränerings- avlopps- och vattenslangen - skulle ner i samma grävda "dike" mot avloppet och i riktning mot bäcken, och att de två senare även skulle ledas in huset för EVENTUELL användning. Indraget men inte inkopplat alltså. Vi kanske aldrig kommer att koppla in varken vatten eller avlopp, men kommande generationer eller ägare kanske vill, och då behöver man inte gräva tvärs över tomten igen.

En gång hörde jag en berättelse om någon stackars uppgiven svensk som avundsjukt frågade en engelsman hur de gjorde för att få så fantastiska gräsmattor i England. "Det är inte så svårt", svarade engelsmannen, "man anlägger dem på 1400-talet och sen är det bara att vattna...". Så. Jag BESTÄMDE också att grässvålen, där det skulle grävas runt hus och mot slänten, skulle "hyvlas av" för att sedan läggas tillbaka. För det handlar även där om flerhundraåriga gräsarter och örter som etablerat sig och överlevt och som inte går att ersätta med vilket golfgreen-gräs som helst.

DEN sortens frågor förstår jag i alla fall hur lätt som helst...

Enkelhetens lov

En god vän berättade nyligen för mig att Steve Jobs i sina lite yngre dagar, när han satt där och hittade på nya datorer eller vad han nu gjorde, bodde mycket enkelt. Han hade några få möbler och prylar; kanske en stol, ett bord, en säng och en lampa, ungefär, för att han tyckte att han inte hittade något mer som passade honom, inget som var tillräckligt funktionellt och snyggt. Han ville inte ha vad som helst omkring sig och kunde väl på köpet tänka lättare och friare, vad det verkar som om man ser till vad han åstadkom.

Och vem har inte tänkt att man borde leva lite enklare och renare, med några få utvalda klassiska kvalitetssaker, både när det gäller möbler, kläder och andra prylar?!?! Att bara äga det man absolut behöver och inte kan leva utan och våga strunta i resten. Sen står man plötsligt där vid julskyltningen och köper "bara" några extra ljusslingor, tomtar och glöggmuggar. Lite spontant sådär.

Och så tar man ett allvarligt samtal med sig själv och rensar upp i röran. Man byter och skänker och källsorterar och känner sig dessutom lite grann som en snäppet bättre och finare människa efteråt. Men det är så svårt det där, att få ihop teori och praktik.

När det gäller fäbodstugan i skogen, så kan jag på rak arm, många mil därifrån, i minnet påminna mig och räkna upp varenda möbel och de flesta av de prylar som funnits där under mitt och flera tidigare generationers liv.

En kökssoffa, ett matbord, åtta stolar, tre sängar, tre fotogenlampor, en vedlår, en trampsymaskin, en kista, en hylla byggd av sockerlådor, ett bord och en skänk. Det fanns tidigare också ett hörnskåp för viktiga saker, som plåster, Djungelolja och Magnecyl, fiskekrokar och gamla matkuponger från kriget. Det skåpet ska ha varit min farfars brors, så hans dotter ville ha det för några decennier sedan, så det fick hon. Det fanns också en stor karmstol, som en annan släkting ville ha, så den fick han. Och väggklockan var min farbrors, så den tog han tillbaka.

En av de roligaste sakerna som finns kvar, fast som i hela mitt liv stått ute i ladugården på förvaring, är en superhög numera gravt rostig resårmadrass, som användes till att göra en så kallad "uppbäddad säng" eller "paradsäng". Såna skulle stå i köket/storstugan och var inte till för att ligga i eller sitta på, utan den bäddades med de finaste textilier huset hade att erbjuda och skulle sen bara stå där och vara fin. Kanske ska jag "bädda upp" lite i den sen, men den har inte använts på kanske hundra år, och några så fina textilier att de duger för visning på det sättet tror jag inte att jag äger och har, så jag vet inte riktigt om resårmadrassen kanske ändå faller för "musei-strecket" och får stå kvar ute i ladugården någon generation till...



Bild från Skansen på en fint uppbäddad säng

När vi lyfte ut alla möbler till ladugården inför renoveringen och tog ut lådan ur skänken, för att kunna bära lite lättare, så stod det ett namn och 1914 i blyerts på undersidan. Så det var alltså ett nytillskott i möblemanget för hundra år sedan. Jag skulle tro att kökssoffan är av samma datum och att den konkurrerade ut den där uppbäddade sängen, som väl hade blivit lite väl omodern och opraktisk för en växande familj som behövde sängplatser som man kunde ligga och sitta i på riktigt.

Och jag tänker att hus är som människor, så tillvida att de rymmer alla åldrar i sig, även om de har ett oomtvistligt födelsedatum. Så, fastän skänken och soffan är av "nyare" datum, och troligen trampsymaskinen, om jag tänker efter, så är de värdefulla delar av stugans historia, avtryck av olika decennier och människor, och som förtjänar sina platser även fortsättningsvis. Däremot ser jag mycket fram emot att måla om skafferiet och stolarna, som idag har en 50-/60-talsgul färg, 1960, alltså, och stolarna har även klatschigt klar-röda sitsar. De tunna nylongardinerna med gröna volanger har också gjort sitt, tycker jag, präglad av min tids "shabby chic"-ideal.

Jag dagdrömmer, planerar och tänker mig att det även fortsatt ska vara sådär enkelt i stugan som det alltid varit. Ett reservat för en utrotningshotad miljö i våra moderna liv, en möjlighet till större och friare tankar och en stor personlig utmaning. Vi får se hur det går...