Hackspetten, bäcken, stugan och jag

 

Jag åker upp till stugan en ganska tidig morgon, för att se över bygget, innan jag ska åka hem till stan igen. Det är lite varmare än det varit på flera dagar. Solen skickar så många låga, bleka novemberstrålar den orkar, ner genom trädkronorna, in genom de nakna fönsterhålen i stugan och försöker värma den upprivna marken och de lysande nytillkomna granstubbarna runtomkring. Det är vindstilla och man kan höra bäcken porla, stillsamt men oförtröttligt bestämt, genom sina vanliga vindlingar, oberörd av vad som händer runt omkring. Vad vet väl en liten sydnorrländsk bäck om kriget i Syrien och att det är dags att byta till dubbdäck...? Eller så är det just det att den vet och har sett det mesta passera. Och förstått att det bara är att kvillra vidare, oavsett.

En enveten liten hackspett letar något ätbart i en trädstam. Knacken ekar, kanske ända ner till sjön, för att slå mot bergen mitt emot och tillbaka. Det är bara hackspetten, skogen, bäcken, stugan och jag, och jag känner hur jag sakta men säkert fylls av kraft och tillförsikt.

För det är inte så himla lätt alla dagar att acceptera att stugan nu ser ut som ett skelett på ett kalhygge, ungefär. Den har inga fönster, dörrar eller golv att skyla sig med i kylan och den står och balanserar med en vallgrav runtomkring. De sex stora grundstenbumlingarna ser ut som utdragna visdomständer, där de ligger spridda på backen. Det är nästan otroligt att de faktiskt fanns där nere i backen och att de var så stora - INGENTING syntes av dem när vi satte igång, så de måste ha sjunkit läääänge för att ha hamnat så djupt. Timmermannen visade häromdagen med tumstocken, att hur han än mäter, så behöver stugan lyftas ytterligare, om både stenar och stockar ska få plats ovan mark...

Han måste också dra ihop stugan som med en svångrem på mitten av långsidorna, eftersom framsidan buktar ut på mitten så till den milda grad att han inte kan lägga den där 8-meters långa och RAKA stocken som han yxat till så fint, under en vägg som INTE är rak.

De senaste lyften har fått putsen på spismuren att spricka och timmermannen oroar sig för att murstocken kan få sig en knäck när ännu fler lyft måste till, men vad ska man göra? Man kan ju inte lägga tillbaka allting under jord igen. Men jag är säker på att han gör så gott han kan, och kan inte han, så kan nog ingen annan heller. Det är bara att kvillra på...

Men han har lovat att det vänder nästa vecka! Att raseriet och riveriet är klart då och att han kan börja timra tillbaka och laga. Och man kan faktiskt redan nu se att taknocken rätat ut sig betydligt och att stugan, trots sin nakenhet, på något sätt ser friskare och starkare ut, när allt det trasiga och murkna är borta. Som om hon har vaknat, ruskat på sig och sträckt på ryggen i novembersolen!

Nu är det lyft!

 

 

Timmermannen har satt upp ett partytält, där han jobbar och hugger timmer och fixar. Och nu börjar stugan så sakteliga baxas upp från marken, så att timmer kan bytas underifrån! Reglar håller ihop timret på insidan och med domkraftshjälp har den gamla damen fått sitt första lyft ! Hon knirrade och knarrade nog av åldersstelhet när första hörnan lyftes och den delen av taket hamnade vågrätt för första gången på mycket länge. I dagen kom samtidigt hela samlingen av gamla trasiga glas- och metallföremål som genom åren petats in under stugan...

Det var ju så, att man eldade det som gick att elda, gav till djuren det som gick att äta och kaffesumpen och lite annat smått och gott hamnade i det vi kallade maskgropen. (JA, det finns mask till metet där fortfarande!!!) Men metall och glas fanns det liksom ingenstans att göra av, där mitt i skogen.

En annan oväntad effekt av lyftet var att det inte längre gick att låsa ytterdörren! Vi som precis satt dit en lämplig bygel i lämplig höjd! När hela ekipaget lutade... Saker och ting hamnar på andra platser när det rätas ut och slätas till, helt klart. Så det blev till att flytta bygeln någon centimeter, sen får vi väl vara beredda på att korrigera igen när nästa hörn lyfts...

 

En lååång stock från de träd vi fällt på tomten, har förvandlats till en riktigt tjock planka, med hjälp av vad jag kan bedöma tusentals yxhugg (ursäkta timmermannen, jag har kanske inte helt alla facktermer helt klara för mig...). Den ska löpa längs med hela långsidan, längst ned, under dörren till och med. Det är det lagret i timmerstugan som legat helt under mark de senaste decennierna... En lika lång stock ligger på baksidan för att yxas till och sedan läggas in på samma sätt på baksidan.

Så vitt jag förstår är detta en så kallad "enkelstuga". Den här sortens stugor är byggda efter en viss princip, visserligen med några varianter, för man var liksom hänvisad till vad som gick att göra med en stock, hur långa stockar som fanns och hur många tvärsgående syllar som behövdes för att göra bygget stabilt. De tvärsgående syllarna ligger där innerdörrarna är, det är bland annat därför trösklarna är så höga i gamla hus, för de ligger liksom ovanpå stockarna. Sen kunde man göra stugan längre och bredare - med en eller flera stocklängder - eller högre, beroende på hur många varv man hade råd med, antar jag, eller tills det blev för högt för att hålla ihop. Så en timmerman vet hur det hela hänger ihop, tackochlov, när han börjar plocka bort och sätta dit stockvarv. Så underst ska det alltså i det här fallet ligga en lååång längsgående stock.

På kortsidan, där stugan nu hänger i luften, har vad jag antar är kökets allra första tapet tittat fram på insidan! Den satt limmad rakt på stockarna, utan något emellan och med dagens mått mätt ganska så modern, tycker jag nog. Och som av en märklig händelse är den i en färg som jag älskar - en särskild nyans av gröngrått, som jag absolut aldrig kan motstå, om det så gäller prylar, kläder eller ögon... Den var, vad ska jag säga - oväntat vacker, och känns absolut mer dyrbar än vad jag hade trott stugan hade kunnat förmå. I och för sig har jag ingen aning om i vilket skede denna tapet sattes upp, det kan ju ha varit trärent timmer i hur många decennier som helst innan.

Någon i ett antal generationer före mig hade alltså samma smak som jag och jag vet inte riktigt, men det händer något i mig kring den här sortens fynd - människorna blir så verkliga för mig och perspektiven på att det lilla yttersta tapetlager jag kommer att bli ansvarig för, bara är ett av alla lagren. Ovanpå den grågröna vackra finns bland annat någon slags tätning med säckväv och säkert fem ytterligare tapeter i olika årsmodeller. Frågan är vad jag kommer att kunna hitta på för ny tapet att sätta upp sedan, som en skön och kärleksfull sammanfattning av husets, min egen och min familjs historia. Jag får väl "göra en Ernst" och försöka känna in vad huset säger till mig att göra...

Golv- och jordvärme från 1800-talet

- Det där, det är kolstybb från Kolbotten! slår min faster med stor säkerhet fast när vi kliver omkring i någon slags blandning som ligger som tätning under det precis uppbrutna golvet.

Kolbotten har jag i mina öron hört som ett namn på en plats i närheten, och det är det kanske också, eller så är det helt enkelt EN kolbotten som låg nära, det vill säga lämningarna efter en kolmila, där man framställde kol i skogen.

Vi trodde det var aska, det där som låg under golvplankorna, och det var det ju på sätt och vis också. Dessutom såg det ut som om det var blandat med sand och sågspån lite huller om buller. Märklig blandning, tyckte vi och undrade vad som hänt egentligen, verkade aningen kaotiskt, men sen ser jag på nätet att kolstybb vanligtvis är en blandning av finfördelad kol, sand, lera och tjära. Minsann.
 

Läser i byggnadsvårdsbibeln att detta sätt att bygga handlar om att utnyttja jordvärmen och att fyllningen lite grann blir som golvvärme helt enkelt! Tvåhundraårig golvvärme utan el, alltså - kan det bli smartare? Och det är alltså skälet till att stugan alltid legat så lågt, nära marken, och inte på höga plintar.

Hur som helst så ser golvplankorna faktiskt väldigt fräscha ut, även på undersidan, vilket är en mycket glad överraskning. Och det är ju egentligen konstigt, när de legat nästintill på marken, eller åtminstone på denna blandning som i sin tur verkar ha haft någon botten under sig precis nära marken. Alldeles torrt är det, faktiskt.
 

H och J hjälptes åt att bryta upp golvet med kofot och sparade alla plankor utifall vi vill använda samma igen. Så det bröts, numrerades, bars och staplades i två dagar. Plankorna är ställda under de delar av ladugårdstaket som inte har alltför stora hål...

De hann med köket och kammaren och de sparade också alla någorlunda hela tidningar som låg mellan golvet och korkmattan. Några var från 1926 och andra från 1938, så det var väl troligen då korkmattorna lades på det nya golvet, kan man tänka sig. Golvet kan inte vara det ursprungliga, för då skulle plankorna varit bredare och variera mer i bredd än de som ligger där nu. Men det "nya" golvet har ju då ändå nästan hundra år på nacken!

 

- Alltså, det här var ju FÖRE KRIGET!, säger J när det går upp för honom att han läser om Francos frammarsch i Spanien i en av tidningarna från 1938.

Tanken svindlar. Och det är riktigt roligt att bläddra lite och insupa tidsandan. Jag fastnar särskilt för en trendspaning som handlar om att torgkorgen fått ett uppsving och bredvid den en stort uppslagen artikel om vikten av vackra tapeter vid bosättningen. Sedan är det annonser om hälsoproblem av olika slag, men som samtliga anses kunna lösas med ett glas bubbligt pulver som börjar på S. Smygande trötthet till exempel. Och jag förstår plötsligt varför detta pulver alltid funnits på synlig och lättillgänglig plats i hemmet, men hade inte riktigt fattat storheten, kan jag villigt erkänna.

Korkmattorna i stugan är klart och tydligt stuvbitar från farmors och farfars boningshus sex kilometer från stugan, som även det numera är i min familjs ägo. Kanske är det bitar från någon annan stans också, för alla mönster känner jag inte igen. Men även om jag är vansinnigt rädd om de korkmattor som finns kvar på några av golven i boningshuset, så är de här bitarna absolut inget att spara på. Slitet, trasigt, skarvat och skört. Nej, det får bli såpskurat trägolv hädanefter! Back to basics, helt enkelt!

Och jag kan med viss eftertänksamhet konstatera att jag tillhör en så pass privilegierad generation att jag slipper tvånget att renovera mig bort från det fattiga, enkla, mörka, kalla, ålderstigna, omoderna, dragiga och tidsödande, om jag inte känner för det. Jag kan ägna mig åt att istället gå bakåt i tid och återställa om jag tycker det slitna och gamla är charmigt och rofyllt. Och jag undrar vad de skulle ha tyckt och tänkt om det, de tidigare ägarna genom århundradena.