Golv- och jordvärme från 1800-talet

- Det där, det är kolstybb från Kolbotten! slår min faster med stor säkerhet fast när vi kliver omkring i någon slags blandning som ligger som tätning under det precis uppbrutna golvet.

Kolbotten har jag i mina öron hört som ett namn på en plats i närheten, och det är det kanske också, eller så är det helt enkelt EN kolbotten som låg nära, det vill säga lämningarna efter en kolmila, där man framställde kol i skogen.

Vi trodde det var aska, det där som låg under golvplankorna, och det var det ju på sätt och vis också. Dessutom såg det ut som om det var blandat med sand och sågspån lite huller om buller. Märklig blandning, tyckte vi och undrade vad som hänt egentligen, verkade aningen kaotiskt, men sen ser jag på nätet att kolstybb vanligtvis är en blandning av finfördelad kol, sand, lera och tjära. Minsann.
 

Läser i byggnadsvårdsbibeln att detta sätt att bygga handlar om att utnyttja jordvärmen och att fyllningen lite grann blir som golvvärme helt enkelt! Tvåhundraårig golvvärme utan el, alltså - kan det bli smartare? Och det är alltså skälet till att stugan alltid legat så lågt, nära marken, och inte på höga plintar.

Hur som helst så ser golvplankorna faktiskt väldigt fräscha ut, även på undersidan, vilket är en mycket glad överraskning. Och det är ju egentligen konstigt, när de legat nästintill på marken, eller åtminstone på denna blandning som i sin tur verkar ha haft någon botten under sig precis nära marken. Alldeles torrt är det, faktiskt.
 

H och J hjälptes åt att bryta upp golvet med kofot och sparade alla plankor utifall vi vill använda samma igen. Så det bröts, numrerades, bars och staplades i två dagar. Plankorna är ställda under de delar av ladugårdstaket som inte har alltför stora hål...

De hann med köket och kammaren och de sparade också alla någorlunda hela tidningar som låg mellan golvet och korkmattan. Några var från 1926 och andra från 1938, så det var väl troligen då korkmattorna lades på det nya golvet, kan man tänka sig. Golvet kan inte vara det ursprungliga, för då skulle plankorna varit bredare och variera mer i bredd än de som ligger där nu. Men det "nya" golvet har ju då ändå nästan hundra år på nacken!

 

- Alltså, det här var ju FÖRE KRIGET!, säger J när det går upp för honom att han läser om Francos frammarsch i Spanien i en av tidningarna från 1938.

Tanken svindlar. Och det är riktigt roligt att bläddra lite och insupa tidsandan. Jag fastnar särskilt för en trendspaning som handlar om att torgkorgen fått ett uppsving och bredvid den en stort uppslagen artikel om vikten av vackra tapeter vid bosättningen. Sedan är det annonser om hälsoproblem av olika slag, men som samtliga anses kunna lösas med ett glas bubbligt pulver som börjar på S. Smygande trötthet till exempel. Och jag förstår plötsligt varför detta pulver alltid funnits på synlig och lättillgänglig plats i hemmet, men hade inte riktigt fattat storheten, kan jag villigt erkänna.

Korkmattorna i stugan är klart och tydligt stuvbitar från farmors och farfars boningshus sex kilometer från stugan, som även det numera är i min familjs ägo. Kanske är det bitar från någon annan stans också, för alla mönster känner jag inte igen. Men även om jag är vansinnigt rädd om de korkmattor som finns kvar på några av golven i boningshuset, så är de här bitarna absolut inget att spara på. Slitet, trasigt, skarvat och skört. Nej, det får bli såpskurat trägolv hädanefter! Back to basics, helt enkelt!

Och jag kan med viss eftertänksamhet konstatera att jag tillhör en så pass privilegierad generation att jag slipper tvånget att renovera mig bort från det fattiga, enkla, mörka, kalla, ålderstigna, omoderna, dragiga och tidsödande, om jag inte känner för det. Jag kan ägna mig åt att istället gå bakåt i tid och återställa om jag tycker det slitna och gamla är charmigt och rofyllt. Och jag undrar vad de skulle ha tyckt och tänkt om det, de tidigare ägarna genom århundradena.