Hackspetten, bäcken, stugan och jag

 

Jag åker upp till stugan en ganska tidig morgon, för att se över bygget, innan jag ska åka hem till stan igen. Det är lite varmare än det varit på flera dagar. Solen skickar så många låga, bleka novemberstrålar den orkar, ner genom trädkronorna, in genom de nakna fönsterhålen i stugan och försöker värma den upprivna marken och de lysande nytillkomna granstubbarna runtomkring. Det är vindstilla och man kan höra bäcken porla, stillsamt men oförtröttligt bestämt, genom sina vanliga vindlingar, oberörd av vad som händer runt omkring. Vad vet väl en liten sydnorrländsk bäck om kriget i Syrien och att det är dags att byta till dubbdäck...? Eller så är det just det att den vet och har sett det mesta passera. Och förstått att det bara är att kvillra vidare, oavsett.

En enveten liten hackspett letar något ätbart i en trädstam. Knacken ekar, kanske ända ner till sjön, för att slå mot bergen mitt emot och tillbaka. Det är bara hackspetten, skogen, bäcken, stugan och jag, och jag känner hur jag sakta men säkert fylls av kraft och tillförsikt.

För det är inte så himla lätt alla dagar att acceptera att stugan nu ser ut som ett skelett på ett kalhygge, ungefär. Den har inga fönster, dörrar eller golv att skyla sig med i kylan och den står och balanserar med en vallgrav runtomkring. De sex stora grundstenbumlingarna ser ut som utdragna visdomständer, där de ligger spridda på backen. Det är nästan otroligt att de faktiskt fanns där nere i backen och att de var så stora - INGENTING syntes av dem när vi satte igång, så de måste ha sjunkit läääänge för att ha hamnat så djupt. Timmermannen visade häromdagen med tumstocken, att hur han än mäter, så behöver stugan lyftas ytterligare, om både stenar och stockar ska få plats ovan mark...

Han måste också dra ihop stugan som med en svångrem på mitten av långsidorna, eftersom framsidan buktar ut på mitten så till den milda grad att han inte kan lägga den där 8-meters långa och RAKA stocken som han yxat till så fint, under en vägg som INTE är rak.

De senaste lyften har fått putsen på spismuren att spricka och timmermannen oroar sig för att murstocken kan få sig en knäck när ännu fler lyft måste till, men vad ska man göra? Man kan ju inte lägga tillbaka allting under jord igen. Men jag är säker på att han gör så gott han kan, och kan inte han, så kan nog ingen annan heller. Det är bara att kvillra på...

Men han har lovat att det vänder nästa vecka! Att raseriet och riveriet är klart då och att han kan börja timra tillbaka och laga. Och man kan faktiskt redan nu se att taknocken rätat ut sig betydligt och att stugan, trots sin nakenhet, på något sätt ser friskare och starkare ut, när allt det trasiga och murkna är borta. Som om hon har vaknat, ruskat på sig och sträckt på ryggen i novembersolen!