Det här är tibast. Den blommar vackert på bar kvist när snön precis börjat smälta bort, ibland står den till och med mitt i snön. Den är fridlyst och giftig och har alltid funnits vid fäbodstugan, lyxigt nog, och jag blir förvånad varje gång jag ser något så alldeles exotiskt, illrosa och vilt lysa i allt det vintrigt brunmurriga mitt i skogen. Den hade spridit sig en hel del, såg jag innan trädfällningar och grävningar av olika slag tog fart på tomten i höstas, så det är bara att hoppas att beståndet lever vidare av gammal vana, även efter alla maskiners härjningar. Just det här exemplaret stod i alla fall och blommade hoppfullt tidigt i våras.
Jo, det blev ett långt "juluppehåll" för stugan, men när timmerarbetet väl drog igång på allvar igen runt midsommar var det full fart och nära på dygnet-runt-arbete. Timmermannen hade hjälp av en lärling och jobbet blev dubbelt så fort gjort när det väl kom igång. (Och som ni märker så blir det fler och fler i persongalleriet som kontinuerligt blir bjudna på den invigningsfika som komma skall, kanske nästa sommar...)
Uppehållet under våren förde också det med sig att ett par grå flugsnappare passade på att bygga bo inne i köket, på en av de reglar som höll ihop timret på höjden under alla lyft och byten av timmer och stockar... Under några veckor kläcktes och växte fem ungar upp i köket, mitt under den värsta perioden av ihärdigt bankande, sågande, yxande och höj- och sänkningar av stugan. Ungarna brydde sig inte nämnvärt och föräldrarna passade på att flyga ut och in genom något av fönstren så fort det blev någorlunda fritt från timmermän och alla oss andra. (För det har varit en strid ström av intresserade grannar och vänner på besök för att kolla läget, vissa tittade förbi dagligen för att följa arbetet på nära håll.)
Under några dagar i juli såg det ut som att ungarna var för stora för boet och risken att någon skulle trilla ur av ren och skär trängsel var överhängande. Timmermannen snickrade till och med en liten extra hylla bredvid, utifall någon skulle vilja flytta in i eget rum, så att säga. Det var det ingen som ville. Så, en vacker dag hade de flugit ut. Bara sådär. Men man kunde höra dem pipa i träden i närheten, åtminstone dagarna efter flytten. Nästa år ska jag sätta en liten hylla eller kruka på väggen utanför (förhoppningsvis har vi satt tillbaka fönster och dörrar då...) och hoppas på att någon av dem hittar tillbaka och vill bo hos oss igen.
Vi hade också besök av såna timmermän som är skalbaggar med superlånga "antenner" och som dras till lukten av färskt virke. Och en dag kom en ovanligt stor och vacker svart fjäril, som tydligen också gillade sällskap, för den satte sig på lärlingen och höll sig i närheten så ofta och länge den kunde i flera dagar.
Och när tjälen sjunkit undan och tillräckligt många bilar kört på den lilla vägen in på tomten, hade marken kommit i ett läge där den fjärde och sista "försvunna" tomtpinnen dök upp! Tomthörnet ligger mitt i det ena hjulspåret, som också framgår av lantmäterikartan, men trots alla våra försök under hösten att hitta den, så kröp den inte fram förrän till våren, som alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar