Livsspår

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den här säsongen kom livet liksom emellan, både för dem som hjälper oss med stugan och för oss själva. Det mesta i renoveringen blev försenat, men snyggt och bra blev det som blev, det måste sägas! Stugan är så rak, så att jag upplever den som sned, eftersom jag alltid har sett den sned. Sen måste även detta sägas - spismuren gick sönder betydligt mer än vi befarat, antagligen eftersom den är omgjord efter att stugan redan blivit sned, kanske på 50-talet, 1950-talet alltså. Så när stugan blev rak, så blev liksom spisen sned. Och nu när det blivit kallt går det inte att mura och laga den. Så. Status: färdigtimrat (snyggt!), trasig spismur (osnyggt!), inget inlagt golv och därmed inget annat invändigt gjort heller, såklart (framtidsplaner för anno 2015!). 

 

!Sen kan jag säga att vi faktiskt hann lite MER än vad vi hade tänkt också. Efter röjning och släpande och eldande av kvistar och självfallna träd i 3-4 heldagar har stora delar av tomten definitivt blivit snäppet snyggare. Frigjorda diken har gjort det mindre sankt på sina ställen och med tanke på att gräset kom tillbaka så otroligt fort i allt det sönderkörda och grävda (se översta bilden), så hoppas jag på midsommarblomster och älggräs på vår äng i sommar!

Men nu får stugan gå i ide ännu en vinter tillsammans med björnarna. För björn verkar det finnas - ända in på tomten. Jag hade försökt fixa en liten "fikahörna" under sommaren -det är ju såklart det absolut första som måste fixas på en tomt! - så jag röjde sly och gamla lämningar från bland annat tidigare fällda träd, som ingen tagit reda på.

Kvar efter mina röjningar blev en gravt förmultnad men gigantisk och tung stock, som jag tänkte att vi behövde vara flera för att hjälpas åt med framåt våren (hade ändå inte hunnit måla om de gamla fina trädgårdsmöblerna, från den slitna och ORANGE färgen någon målade om dem med på 70-talet...). Men det såg liksom ganska prydligt ut ändå - fixat, men med en kvarliggande stock täckt av ljusgrön skimrande mossa.

Men nu har någon väldigt stor och stark varit där och finfördelat stora delar av den och stökat till rejält i fikahörnan, kan jag säga.

Av storleken på de bortrivna träbitarna att döma är det inte någon liten fågel som letat småkryp eller någon ivrig hund på promenad som varit där. Jag vet att det finns ganska gott om både björn och varg i området, så jag är egentligen inte förvånad, men det kändes lite som björnfrossa ändå när jag stod där och undrade vad som hänt och så sakteliga förstod. Hen hade i alla fall den goda smaken att röja runt när vi inte var där. Vill gärna att hen fortsätter så, om vi ska fortsätta samsas om samma plätt på jorden.

 



 

 

Knut vid knut

Man kanske kan tro att en knut är en knut, bara helt enkelt två stockar som man karvar ur lite och sätter ihop. Icke. Inte de här knutarna i alla fall. De är i stort sett tredimentionella skapelser, som skulpturer ungefär, där man får hugga ur utifrån och in och hugger man för mycket så är det liksom kört.

Det är de mest märkliga vinklar och vrår som visar sig när man studerar knutarna, sånt man som lekman aldrig skulle ha förstått sig på om man inte fått det förklarat för sig av en tvättäkta timmerman. Någon liten snedställd extra "vinge" är till för att motverka drag... Jojo. Den som har räknat ut en sån sak borde få något slags pris, postumt, tycker jag.

Varje knut är individuellt yxad från början, så när en sån ska ersättas så är det ett mätande, ritande, sifferskrivande och yxande i evigheter innan stugan tas isär, stocken provas in, passar eller passar inte, tas ur igen för justering eller får sitta kvar för att drevas, tätas, med den där husmossan vi plockade ner från ladugårdstaket i höstas och som stått i stora säckar inne i vedboden under vintern.

Man skulle ju också kunna tro att själva stockarna i sig är platta och att man lägger två plana ytor mot varandra när man sätter ihop dem. Icke. Inte de här stockarna i alla fall. De yxas rundade och de ska passa så perfekt i varandra att när man sätter ihop dem efter att man drevat, ska de utstickande mossbitarna skäras av som av en kniv... Ungefär. (Det är sånt timmermän skämtar om sinsemellan, kan jag avslöja, men det är ungefär i den riktningen man arbetar.)

Jag vet inte riktigt hur många stockar som bytts ut helt eller som lagats (återkommer en annan dag när jag räknat...), men under köksfönstret har det bytts flest i alla fall. Där är också ett par stockar till vänster om fönstret, lite högre upp utbytta. De var lagade tidigare och jag minns från när jag var liten att vi en sommar upptäckte hästmyror på den sidan av huset, som gnagde sönder det som kom i deras väg. Jag kommer också ihåg att min pappa slängde bensin på stugan där, för att få bort dem. Det måste ha lyckats, och tur var väl det - hästmyror kan nog äta upp ett helt hus på ganska kort tid, har jag förstått.

Och det var ju också så att när timmermannen tog bort fönsterkarmen i det fönstret, så kunde man titta rakt ner genom stocken under, den var liksom ihålig, vilket man inte såg när karmen satt på plats. Även bakom skafferiet i köket hittade han skador, när han till slut var tvungen att flytta på det för att komma åt att arbeta med den där tvärsgående syllen som satt mitt i huset, men som hade släppt taget och som gjorde att framsidan buktade ut, som en liten rund mage ovanför byxlinningen.

Så hur eländigt det än ser ut när allt är borttaget och urrivet, så har det varit alldeles, alldeles nödvändigt för att komma åt alla dolda skavanker som inte hade varit roliga att hitta i efterhand, när tapeterna och gardinerna kommit på plats. Och - believe it or not - ALLT TIMMERARBETE ÄR NU KLART!!!

...och julen varade än till midsommar...

 

Det här är tibast. Den blommar vackert på bar kvist när snön precis börjat smälta bort, ibland står den till och med mitt i snön. Den är fridlyst och giftig och har alltid funnits vid fäbodstugan, lyxigt nog, och jag blir förvånad varje gång jag ser något så alldeles exotiskt, illrosa och vilt lysa i allt det vintrigt brunmurriga mitt i skogen. Den hade spridit sig en hel del, såg jag innan trädfällningar och grävningar av olika slag tog fart på tomten i höstas, så det är bara att hoppas att beståndet lever vidare av gammal vana, även efter alla maskiners härjningar. Just det här exemplaret stod i alla fall och blommade hoppfullt tidigt i våras.

 

Jo, det blev ett långt "juluppehåll" för stugan, men när timmerarbetet väl drog igång på allvar igen runt midsommar var det full fart och nära på dygnet-runt-arbete. Timmermannen hade hjälp av en lärling och jobbet blev dubbelt så fort gjort när det väl kom igång. (Och som ni märker så blir det fler och fler i persongalleriet som kontinuerligt blir bjudna på den invigningsfika som komma skall, kanske nästa sommar...)

 

Uppehållet under våren förde också det med sig att ett par grå flugsnappare passade på att bygga bo inne i köket, på en av de reglar som höll ihop timret på höjden under alla lyft och byten av timmer och stockar... Under några veckor kläcktes och växte fem ungar upp i köket, mitt under den värsta perioden av ihärdigt bankande, sågande, yxande och höj- och sänkningar av stugan. Ungarna brydde sig inte nämnvärt och föräldrarna passade på att flyga ut och in genom något av fönstren så fort det blev någorlunda fritt från timmermän och alla oss andra. (För det har varit en strid ström av intresserade grannar och vänner på besök för att kolla läget, vissa tittade förbi dagligen för att följa arbetet på nära håll.) 

 

Under några dagar i juli såg det ut som att ungarna var för stora för boet och risken att någon skulle trilla ur av ren och skär trängsel var överhängande. Timmermannen snickrade till och med en liten extra hylla bredvid, utifall någon skulle vilja flytta in i eget rum, så att säga. Det var det ingen som ville. Så, en vacker dag hade de flugit ut. Bara sådär. Men man kunde höra dem pipa i träden i närheten, åtminstone dagarna efter flytten. Nästa år ska jag sätta en liten hylla eller kruka på väggen utanför (förhoppningsvis har vi satt tillbaka fönster och dörrar då...) och hoppas på att någon av dem hittar tillbaka och vill bo hos oss igen.  

                    

Vi hade också besök av såna timmermän som är skalbaggar med superlånga "antenner" och som dras till lukten av färskt virke. Och en dag kom en ovanligt stor och vacker svart fjäril, som tydligen också gillade sällskap, för den satte sig på lärlingen och höll sig i närheten så ofta och länge den kunde i flera dagar.

 

Och när tjälen sjunkit undan och tillräckligt många bilar kört på den lilla vägen in på tomten, hade marken kommit i ett läge där den fjärde och sista "försvunna" tomtpinnen dök upp! Tomthörnet ligger mitt i det ena hjulspåret, som också framgår av lantmäterikartan, men trots alla våra försök under hösten att hitta den, så kröp den inte fram förrän till våren, som alla andra.