Trädgårdsdrömmar

Ja, gott folk, detta är ett dike. De vackra pyttesmå ljuslila violerna är vad jag förstår sandviol, efter att jag slagit upp i en flora. Hittar också vad jag tror är skogsviol.

Och precis när jag håller på och sågar ner sly på tomten på framsidan av stugan, så ser jag i sista stund att allt inte är vilket sly som helst, som alm och sälg, som bara drar till sig mygg och inte tillför särskilt mycket mer än så. Mitt uppe i alltihop blommar något körsbärsliknande. Mycket skirt och skogsblomsvackert och de får absolut stå kvar! Vilken tur att de bara fanns där!

Jag undrar så väldigt mycket hur det kan ha sett ut genom tiderna. Antagligen enkelt och med fokus på odling av nyttoväxter och djurmat, men ändå. Det märks att det varit någon slags bearbetad mark i århundraden, eftersom det direkt kommer fram fina vilda växter av olika slag nu när en massa träd försvunnit.

Den vackra lila tibasten som blommar i snön har jag berättat om tidigare och den är väl kanske mer en välvårdad lövträdsskogs-växt, skulle jag nog säga, men som ju också tyder på att platsen varit i mänsklig vård länge.

Jag vet att jag var med min pappa för länge sedan och hämtade ett skogsolvon och en humleplanta, som han visste var han skulle hitta i snåren runt stugan. Tackochlov har de plantorna överlevt sedan 70-talet och även under tider av lite sämre trädgårdsskötsel nere vid det stora huset några kilometer bort, så jag kommer att ta skott därifrån och flytta tillbaka dem dit de hör hemma.

Har också hittat penningblad, en gulblommig liten marktäckare, i något som jag minns benämnt som det ”stenparti” som min yngsta farbror ska ha anlagt, vilket måste varit innan han dog 1967. Varför jag satte ”stenparti” inom citattecken är för att det jag ser idag är tre-fyra medelstora stenar mellan två träd – och så dessa penningblad i gräset runtom. Sedan finns ett par lupinplantor, som jag också minns att min pappa planterade och som alltså också överlevt.

Och så kom ännu en glad överraskning framemot sensommaren – jättebalsamin i slänten bortemot bäcken! I mängder! Det är en gammaldags tvåårig växt, om jag minns rätt, och när jag kollar på nätet ser jag att den ursprungligen är från Himalaya (!), att den förvildats i Sverige och på de brittiska öarna och att den skickar ut sina frön som genom en explosion! Man tackar! Explodera på bara!

Ja, jag går verkligen i trädgårdstankar, hur konstigt det än kan verka. Och med trädgård menar jag även det vilda och vackra. Jag ska verkligen, verkligen försöka att låta det vara lite enkelt och fritt och låta saker vara som de vill var de vill. Jag har planer på bland annat några gammeldags buskrosor som jag har i förvar på annat håll, som jag hoppas ska trivas och sprida sig och bli till lite mindre buskage här och där.

Så fort som möjligt tänker jag mig också plantera ett bigarråträd på tomten bakom stugan. Längs med baksidan av stugan ska jag flytta och plantera några stora snygga strutbräken, såna där ormbunkar som växer just som i en samlad strut, som var vanligt förr att planera just sådär längs med väggen på skuggsidan.

En liten vanlig skogsen ska det också bli mitt bakom stugan. Den som stod där förut var illa åtgången och gick slutligen hädan i samband med alla trädfällningar och grävningar. Tyvärr. Den enen kunde man titta på genom fönstret i kammaren och en sommar när jag var liten var det ett litet fågelbo inuti enen. Så det undret hoppas jag ska ske så småningom även i nästa en.

Bakom stugan vill jag också ha tillbaka en ”sträcka” gärdesgård på samma plats som den kvarblivna sträcka som fanns förut stod och vinglade, mellan stugan och ladugården. Vid den kommande nya gärdesgårds”sträckan” ser jag framför mig en och annan nyponros som lutar sig och trasslar in sig lite snyggt mellan störarna...

Den där gamla vingliga gärsgårdsbiten som fanns kvar när jag var liten var faktiskt helt oumbärlig för mig, eftersom man skulle hoppa över sju gärdesgårdar när man plockat de sju blommorna på midsommarafton. Jag hoppade fram och tillbaka sju gånger och drömde – ingenting. Men det vore ju bra om det finns något att hoppa över framöver för dem som kanske har förmågan att drömma bättre än jag... Nattetid alltså. Dagdrömmar har jag inga problem med...

Rödfärgning pågår!

Det var en HELT FANTASTISK känsla att se de allra första penseldragen med riktig och traditionell rödfärg på stugan, som min man målaren åstadkommit. Jag kunde nästan inte tro att det var sant. Timmermannen vände sig till mig, mitt i spislagandet, och sa att NU! Det är NU det vänder! Jag tror han haft lite medlidande med mig alla gånger jag givit uttryck för att det känts tungt att allt hela tiden bara blivit fulare och fulare. Allt bortsågat timmer, alla urtagna dörrar och fönster, alla sår i marken av trädfällingar, rotborttagningar, dränerings- och avloppsgrävningar. En sprucken spis. En sprucken spis med nedknackad puts och borttagen sockel. Ett urplockat golv. Ja, ni fattar.

Men det var alltså NU det vände! Och det roliga med just rödfärgningen var ju att det verkligen, verkligen blev en stor och synlig skillnad, trots relativt snabbt och enkelt arbete. Med hjälp av stor fantasi, en släng godhet och positivt tänkande hade man ju lite till mans tänkt att stugan fortfarande var röd. Det var den inte. Den var brunlila, på väg att om ytterligare 50 år bli helt grå.

I konstrast mot det gamla såg den nya färgen först orange ut, det var nästan så man tvivlade på om man köpt rätt hink av den lokala färghandlaren. Men sen infann sig bara en stor och mäktig känsla av lättnad och glädje över att få ställa allt tillrätta, att riktigt TRYCKA in den livgivande och reparerande färgen i varje spricka och ojämnhet, att mata träet med lite näring.

Och så stod hon där sen och bara glänste som i sin nya balklänning. Fräsch som en nyponros. Rynkorna igenfyllda, fast fortfarande med många charmiga skavanker och livsvisdom.

Jag målade så långt upp jag nådde, hela stugan runt. Och det kändes som att sätta på plåster, att göra rent och fint och det var väldigt roligt och härligt på alla sätt och vis. Sen tog min man målaren vid med stegar och långa skaft, som jag i min amatörmässighet skulle haft svårt att hantera, för att färga de övre stockarna och under taksprånget.

Första varvet är klart och vi får väl se om vi hinner ett varv till innan det blir för kallt. Men det är på G nu!

 

Husets hjärta

Vi måste prata om hjärtat. Stugans hjärta. Eldstaden som är placerad precis mitt i centrum, som är livsnödvändig för värme, mat och ventilation - och för själva livskvalitén, skulle jag vilja påstå. Läste någonstans att själva ordet spis från början ska ha kommit från engelskans ”place” (plats) och tyskans ”speisen” (äta). Det handlar alltså om Platsen med stort P!

Järnspisarna kom inte förrän i mitten/slutet av 1800-talet och blev nog inte vanliga i stugor ute i skogen sådär direkt, så med största sannolikhet har man i stugan från början haft en öppen eld, kanske ovanpå en stor järnplatta. Den sortens eldande slukade mycket ved och osade och sotade, men gav värme och ljus. Vi har en gammal ”trefot” som vi använt som grytunderlägg på ben, men som man ju på den tiden ställde över glöden med ett kokkärl ovanpå, och så har vi koppar- och järnkärl med fötter också, saker som ju nu oftast används till att sätta blommor i. Vackert så.

Men sedan blev det alltså vedspis. Ankarsrum, står det på den och rostig är den. Nuförtiden. När den murades in vet jag inte, men, som jag tror jag nämnt tidigare, vet jag att hela spismuren och möjligen skorstensstocken blev omgjord i någon slags modern tid, kanske på 50-talet, av en släkting. Grejen var ju bara den, att stugan redan då börjat sätta sig och sjunka till höger och vänster och när nu alltihop blev lyft och upprättat, så knäcktes dessvärre spismuren.

Timmermannen har haft vänligheten att ta på sig att laga den på lediga stunder, och lite grann har vi hjälpt till också, men tyvärr har allt annat invändigt arbete stått still den här säsongen, eftersom vi inte kunnat lägga in golv innan muren står på plats och eftersom det har drällts med tegelstenar och murbruk och sand och allt möjligt ut och in genom de öppna fönstergluggarna och dörröppningen.

MEN. Renoveringar och byggnadsvård kräver tålamod. Det är bara så. Och bra blir det. Till slut. Och intressanta diskussioner har det blivit om varför det varit murat på baksidan av spisen, mot kammaren, och huruvida det kan ha varit en bakugn i muren från början och hur vi nu ska göra med skorstensstocken.

Vi har kommit fram till att vi inte ska mura om skorstensstocken, laga lite kanske, men sen ska vi sätta in ett rör i stocken, så att vi är säkra på att det inte läcker rök på något olämpligt sätt.

Och när det gäller murningen på baksidan KAN det ha varit så att den är gjord för att hålla emot den starka värme som en bakugn skapar. Så kanske har det funnits en bakugn, en sån där man skickar in  platta bröd i med lååånga spadar, och sedan kanske gör hårdbröd av och hänger på en pinne i taket, ni vet. Men som spismuren ser ut i dagsläget ryms ingen bakugn, tyvärr! Hade gärna velat haft en, men en bakugn måste vara djup och det skulle då krävas att vi verkligen bygger om absolut hela spisavdelningen och förmodligen även skorstensstocken fullständigt. Det kommer vi ICKE att göra.

Däremot kom vi, kanske mest jag..., på att man kan mura in en snygg bakugnslucka ändå, bara för att det är... snyggt! En sån svart halvmåneformad mot vitkalkad spismur. Det blir ett vackert blickfång, tror jag. Kanske kan man mura så att det går att öppna luckan så att man kan ställa in ett ljus i själva muren, vid lämpliga tillfällen.

Sen hände det sig så att vi hade vägarna förbi ett favorit-loppis/antik-ställe och stod och tittade på en ganska dyr begagnad bakugnslucka. Ägaren frågade om han kunde hjälpa till och när vi förklarade hur vi tänkte, så sken han upp och sa att DÅ visste han precis! För han hade en annan lucka i sina gömmor som hade en liten skavank, men som vi kunde få billigt, om vi nu ändå inte behövde använda den ”på riktigt”.

När luckan kom fram stod vi alldeles tysta ganska länge och tittade, för på luckan stod det ”Lingbo”, som råkar vara en ort långt ifrån just den plats vi stod på just då, men som ligger väldigt nära stugan. Ingen av oss hade någonsin sett någon spis eller lucka eller någonting annat heller för den delen med det ortsnamnet på tidigare. Ägaren förklarade vänligt för oss ungefär var Lingbo ligger och vi sa bara ”vi vet”, och så köpte vi förstås luckan, bara för att det antagligen var meningen att det var just den luckan som skulle hitta ”hem” till just vår spismur och bli en del av husets hjärta.