Husets hjärta

Vi måste prata om hjärtat. Stugans hjärta. Eldstaden som är placerad precis mitt i centrum, som är livsnödvändig för värme, mat och ventilation - och för själva livskvalitén, skulle jag vilja påstå. Läste någonstans att själva ordet spis från början ska ha kommit från engelskans ”place” (plats) och tyskans ”speisen” (äta). Det handlar alltså om Platsen med stort P!

Järnspisarna kom inte förrän i mitten/slutet av 1800-talet och blev nog inte vanliga i stugor ute i skogen sådär direkt, så med största sannolikhet har man i stugan från början haft en öppen eld, kanske ovanpå en stor järnplatta. Den sortens eldande slukade mycket ved och osade och sotade, men gav värme och ljus. Vi har en gammal ”trefot” som vi använt som grytunderlägg på ben, men som man ju på den tiden ställde över glöden med ett kokkärl ovanpå, och så har vi koppar- och järnkärl med fötter också, saker som ju nu oftast används till att sätta blommor i. Vackert så.

Men sedan blev det alltså vedspis. Ankarsrum, står det på den och rostig är den. Nuförtiden. När den murades in vet jag inte, men, som jag tror jag nämnt tidigare, vet jag att hela spismuren och möjligen skorstensstocken blev omgjord i någon slags modern tid, kanske på 50-talet, av en släkting. Grejen var ju bara den, att stugan redan då börjat sätta sig och sjunka till höger och vänster och när nu alltihop blev lyft och upprättat, så knäcktes dessvärre spismuren.

Timmermannen har haft vänligheten att ta på sig att laga den på lediga stunder, och lite grann har vi hjälpt till också, men tyvärr har allt annat invändigt arbete stått still den här säsongen, eftersom vi inte kunnat lägga in golv innan muren står på plats och eftersom det har drällts med tegelstenar och murbruk och sand och allt möjligt ut och in genom de öppna fönstergluggarna och dörröppningen.

MEN. Renoveringar och byggnadsvård kräver tålamod. Det är bara så. Och bra blir det. Till slut. Och intressanta diskussioner har det blivit om varför det varit murat på baksidan av spisen, mot kammaren, och huruvida det kan ha varit en bakugn i muren från början och hur vi nu ska göra med skorstensstocken.

Vi har kommit fram till att vi inte ska mura om skorstensstocken, laga lite kanske, men sen ska vi sätta in ett rör i stocken, så att vi är säkra på att det inte läcker rök på något olämpligt sätt.

Och när det gäller murningen på baksidan KAN det ha varit så att den är gjord för att hålla emot den starka värme som en bakugn skapar. Så kanske har det funnits en bakugn, en sån där man skickar in  platta bröd i med lååånga spadar, och sedan kanske gör hårdbröd av och hänger på en pinne i taket, ni vet. Men som spismuren ser ut i dagsläget ryms ingen bakugn, tyvärr! Hade gärna velat haft en, men en bakugn måste vara djup och det skulle då krävas att vi verkligen bygger om absolut hela spisavdelningen och förmodligen även skorstensstocken fullständigt. Det kommer vi ICKE att göra.

Däremot kom vi, kanske mest jag..., på att man kan mura in en snygg bakugnslucka ändå, bara för att det är... snyggt! En sån svart halvmåneformad mot vitkalkad spismur. Det blir ett vackert blickfång, tror jag. Kanske kan man mura så att det går att öppna luckan så att man kan ställa in ett ljus i själva muren, vid lämpliga tillfällen.

Sen hände det sig så att vi hade vägarna förbi ett favorit-loppis/antik-ställe och stod och tittade på en ganska dyr begagnad bakugnslucka. Ägaren frågade om han kunde hjälpa till och när vi förklarade hur vi tänkte, så sken han upp och sa att DÅ visste han precis! För han hade en annan lucka i sina gömmor som hade en liten skavank, men som vi kunde få billigt, om vi nu ändå inte behövde använda den ”på riktigt”.

När luckan kom fram stod vi alldeles tysta ganska länge och tittade, för på luckan stod det ”Lingbo”, som råkar vara en ort långt ifrån just den plats vi stod på just då, men som ligger väldigt nära stugan. Ingen av oss hade någonsin sett någon spis eller lucka eller någonting annat heller för den delen med det ortsnamnet på tidigare. Ägaren förklarade vänligt för oss ungefär var Lingbo ligger och vi sa bara ”vi vet”, och så köpte vi förstås luckan, bara för att det antagligen var meningen att det var just den luckan som skulle hitta ”hem” till just vår spismur och bli en del av husets hjärta.