


Och så stod hon där sen och bara glänste som i sin nya
balklänning. Fräsch som en nyponros. Rynkorna igenfyllda, fast fortfarande med
många charmiga skavanker och livsvisdom.
Jag målade så långt upp jag nådde, hela stugan runt. Och det
kändes som att sätta på plåster, att göra rent och fint och det var väldigt
roligt och härligt på alla sätt och vis. Sen tog min man målaren vid med stegar
och långa skaft, som jag i min amatörmässighet skulle haft svårt att hantera,
för att färga de övre stockarna och under taksprånget.
Första varvet är klart och vi får väl se om vi hinner ett varv till innan det blir för kallt. Men det är på G nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar