Koppar och fat

 

 

50 spänn på Stadsmissionens second hand! Någon världsvan kompis tyckte visserligen att jag borde ha prutat, men... nä, ett riktigt fynd på alla sätt och vis, det tycker jag nog att det är! Hann till exempel knappt få hem den fina kopparskopan innanför dörren till vår stadslägenhet innan jag tror jag läste tre gånger i en och samma inredningstidning att höstens trend, DET ÄR KOPPAR det! Där ser man. Det var väl på 80-talet det senast begav sig, men nu är det tydligen dags igen.

Fast det där med den kommande trenden hade jag faktiskt inte en aning om när jag för några månader sedan började samla ihop de gamla koppargrejer vi har här och var (har nog inte hittat allt än...) för att så småningom putsa upp med lite Häxan (fast det går faktiskt lika bra med ketchup, kan jag tipsa om) och använda i fäboden sen. Koppar och järn tänker jag mig till matlagningsdelen av köket. En vattenhink, en diskbalja, kaffepanna förstås, några  kastruller och stekpannor, en mortel i järn. Och inte minst den runda ugnsform, perfekt till sockerkaka eller paj, som jag nyligen fyndade på loppis i Hälsingland. Och så nu en skopa till detta! Fulländat! Nästan... 

Under en liten biltur till Falun och Sundborn i somras fick jag också tag på ett gammalt trätråg, härligt handhaft och precis lagom stort för att ställa mitt på köksbordet med bröd eller frukt eller bara som det är. Den som sålde det på loppis visade mig bomärket på undersidan och berättade att tråget kom från hans släkt. Jag nämnde att den skulle hamna i en fäbod och det verkade han nöjd med när den gamla familjeklenoden nu gick honom ur händerna.

Återigen på fyndspaning på Stadsmissionen drogs jag som en magnet till ett kinesiskt fat, som också var sådär precis lagom skönt att hålla i på något sätt, välanvänt och i mina ögon mycket vacket. Tänkte att jag faktiskt inte behöver något kinesiskt fat till någonting över huvud taget, så ställde tillbaka det. Tre gånger. Men kunde inte gå ifrån det till slut, utan stod där igen och vred och vände och tänkte.

Då dök två kinesiska damer fram från ingenstans och blev intresserade och började vända och vrida de också. "Mycket viktig och högklassig blomma där", diskuterade de och pekade på en blomma i mönstret på ena sidan, som jag tror är en trädpion. Kinesiskt var fatet absolut, det slog de fast direkt, och gammalt. " Du måste ta hand om det väl!", sa de allvarligt, som om det vore ett levande väsen. Och så var det någon stämpel på baksidan som de tyckte tydde på något viktigt och högklassigt igen. Jag lade märke till några små målade siffror eller tecken i brunt på baksidan och frågade vad de trodde det betydde. "Owner!", svarade de. Ägarens tecken. Bomärke alltså. Och det kändes som att det inte var något annat att välja på än att betala 100 spänn ytterligare till Stadsmissionen och ja - det kommer att bli lite cross over-inredning i stugan... Jag lovade de kinesiska damerna att det skulle bli "ancient China meets ancient Sweden" och det var de mycket nöjda med när de vinkade av mig och fatet.

Kanske är det konstigt att börja tänka på kaffepannor och sockerkaksformar och kinesiska fat i ett skede där stugan sjunkit ner ett helt stockvarv på sina ställen, där taket ser knäckt ut, skorstenen börjat falla åt ena hållet och ytterdörren fram till för någon vecka sedan hölls stängd med en piassavakvast... Dörren hade troligen blivit insparkad och låsbygeln med den, och det var en god vän och granne som stängde till med kvasten. Nu har vi köpt en ny bygel i en välsorterad järnaffär och satt dit - faktiskt det allra allra första stapplande steget i renoveringen! (I och för sig lite konstig tajming, att stugan är låst för första gången på flera år, just när vi har anlitat hantverkare som behöver komma in...)

Stugan avmålad på just ett gammalt tråg någon gång på 60-talet

Så. Man kan i alla fall inte anklaga mig för att vara pessimistiskt lagd och lida brist på målbilder. Eller så är det möjligen kaffefixargenen som slår igenom. Hårt. Jag har till exempel redan lovat trädfällarmannen en kopp nästa sommar i stugan...

När min farmor bodde i stugan med barnen och djuren och säkert farfar emellanåt också, på somrarna, så sägs det att hon satte kaffepannan på spisen så fort åskan började gå, för då visste hon att de andra kvinnorna  i de omgivande fäbodarna snart skulle komma springande över åkrar och ängar, genom skogen och regnet och mullret för att söka lite trygghet och sällskap. Hon var lugnet själv, min farmor, och tog hand om det som behövde tas om hand. Och fixade fika när det behövdes.

Skitväder och råttgift

Den dagen när vi verkligen, verkligen MÅSTE göra ett och annat, om allt ska gå i lås, då är det förstås en av de få dagarna det senaste halvåret som det är skitväder. Blötregnigt, mörkskumt och fult. Det är den dagen vi MÅSTE traska omkring mellan stuga och ladugård bland de nya stubbarna och de leriga spåren efter trädfällningen, med diverse prylar. Det är också den dagen H måste stå uppflugen på en lååång stege för att försöka täcka in det stackars ladugårdstaket med en presenning, eller rättare sagt klättra upp och ned och flytta stegen ett otal gånger. Själv är jag vid något tillfällig behjälplig vid detta evenemang och jobbar med ansiktet vänt uppåt mot taket tills jag får en hel hög ”bös”, som kasar ner från taket, rakt i ögonen.

Jag har även inre tjänst den här dagen. Det lite kluriga med gamla fäbodstugor utan el och för närvarande även utan fotogenlampa, är att det är VÄLDIGT mörkt i hörnen i skitvädret, och framför allt bakom ytterdörren i den i övrigt fönsterlösa farstun. Där bakom står ett skafferi som jag behöver tömma på diverse lämningar, exempelvis en 70-tals plastpåsehållare i genomskinlig räfflad plast med plats för olikfärgade paket med 1-2-3-liters påsar över varandra. Jag fyndar även en trasig hammare, som jag ska göra en ljusstake av, tror jag (återkommer om detta så småningom, till jul kanske...), några flaskor och burkar, ett ensamt kastrull-lock samt – RÅTTGIFT. Säkert minst ett kilo. I en trasig papperspåse, som gjort att själva giftet ligger utspritt på ett helt hyllplan.

Det är lite konstigt att inse att jag visste precis hur råttgift ser ut - tänk så många vindlingar och vrår man har i bakhuvet, som man inte är medveten om till vardags! Så råttgift måste jag ju ha sett förr utan att jag kommer ihåg det, kanske exakt just innehållet i denna påse, någon gång för decennier sedan, för jag var som sagt helt säker direkt. H verkade lite fundersam över om det verkligen inte var någon typ av gamla specierier, något mjöl eller så, men påsen var från någon järn- och färghandel, så då var saken klar, tyckte jag i alla fall.

Och så står jag där och sopskyfflar det troliga giftet ner i en sopsäck, tills jag i stort sett är klar och kommer på att det nog faktiskt är ganska farligt att andas in, och jag tänker lite surmulet och irriterat att ”är det så här det ska sluta? – ska jag gå och dö av råttgift i ett mörkt hörn av en gammal fäbod och dessutom i skitväder...?”. Still kicking and alive, så det gick bra till slut, men det var dumt av mig att inte åtminstone sätta något tygstycke över mun och näsa. Undrar just nu bara hur man ska sopsortera detta, men det går väl att ta reda på.

När H inte längre såg var han spikade fast presenningen över ladugårdstaket, var det dags att lägga ner arbetet och försöka tänka att OFTAST så är det roligt och lustfyllt att fixa och dona och komma en bit på väg, hitta lite roliga grejer och få nya idéer, göra något lite bättre än vad det var innan, att få konkreta och synliga resultat, men inte PRECIS alla dagar...

Takbryderier

 

Man skulle kunna säga att detta fram till nyligen var min mest ordningsamma hallonodling någonsin. Man skulle också kunna kalla det vad som i trädgårdsvärlden lite stilfullt heter Trompe l’oeil, lura ögat, en synvilla. För det är tyvärr bilden av ett ladugårdstak som blivit lite... bortglömt...

När timmermannen var på åtgärdsbesök stod han, jag och H tysta ganska länge och betraktade eländet. Jag sa till slut att ”det ser för jäkligt ut”. Efter några sekunders tystnad, med blickarna fortfarande riktade mot ladugården, svarade de båda andra unisont och eftertänksamt ”jaa”. Sen var vi tysta en stund till.

Förutom att kubikmetervis med husmossa placerat sig där det inte riktigt är tänkt att den ska vara, så är det ett STORT hål i taket, där det rasat in. Inunder fanns innan diverse roliga prylar, som en gammal 50-talsbarnvagn, en mjölkseparator, en vacker kökssoffa, en handgräsklippare, fisknät, och ett gäng prylar som numera har det gemensamt att de är trasiga bortom all räddning och/eller rostiga. Väldigt rostiga. Tur att jag är lite förtjust i rostigt, rent inredningsmässigt, menar jag... om man ser det lite från den ljusa sidan...

Dessvärre är ladugården i stort sett utdömd. Det skulle kosta lika mycket att bygga en sprillans ny som att reparera den. Förutom att taket måste göras om helt, så är det problem med grunden även där. Men att börja lyfta ladugården också verkar inte riktigt värt besväret, så vi har en del huvudbry med hur vi ska göra. Så länge har H ägnat ett antal timmar åt att få ner mossan och har satt en presenning över den ¾-del av taket som är någorlunda helt, så att det inte blir för tungt i vinter med blöta tegelpannor med snö på.

I min byggnadsvårdsbibel står att det egentligen bara är en sak man behöver göra för att bevara en byggnad, nämligen att lägga på ett plåttak, för sen kan inget hända (nåja, om man nu får anmärka på biblar, så kan det hända lite grejer ändå, men i stort sett håller jag med). Vår stackars ladugård är ett sorgligt exempel på hur det kan gå med ovårdat tegeltak. Men när det lades på, kanske ovanpå ett spåntak, som det även var på stugan, så var det säkert vackert och modernt på alla sätt och vis. Det står en låda spån där i bråten i ladugården, antagligen till för att laga och byta ut vartefter. Det står iofs en försvarlig hög tegelpannor bakom ladugården också, av samma skäl...

Tackochlov fick åtminstone stugan plåttak någon gång runt 1970. Som jag fått berättat för mig var det när min farmor blivit änka som hennes svägerska bestämde sig för att bekosta plåttaket, för att rädda stugan på lite längre sikt. Tack!!!, såhär 45 år senare!

 

Nu är det inte världens snyggaste plåttak, och jag kommer faktiskt ihåg hur fult jag tyckte det var redan när det lades på, men med facit på hand har det ju varit guld värt. Så småningom ska vi byta det gröna korrugerade mot ett svart falsat. DET kommer att bli snyggt, det!

H drömmer om att en gång i livet få köpa sig en liten traktor. Han vet inte riktigt vad han ska ha den till, men ändå... Så, det hade ju varit bra att kunna ställa den i ladugården, för utrymmet är stort och det är dörrar både fram och bak, där man genom tiderna haft ut och in kor och grisar i ladugårdsdelen och jordbruksmanicker i lider-delen, antar jag. Så planen får väl bli att det åtminstone måste bli någon slags plats för en traktor på något sätt. Gärna under tak.

Helig rönnen är på gården!

 

Stubbar breda som mindre matbord. Räknar årsringar och tappar bort mig någonstans mellan 50 och 75. Och det finns säkert de som är ännu äldre. Stora högar med träd ligger ute vid vägen för att fraktas bort av något skogsbolag, och några stockar är utvalda för att eventuellt bli ett nytt golv, om det behövs och om stockarna är tillräckligt massiva.

Några stora träd står kvar på tomten, som gränsfall. Vi måste hitta Lantmäteriets hörnpinnar från när tomten styckades av 1987, för att inte fälla något på grannarnas tomter. Har därför stegat omkring över stock och sten med en karta i handen och lyckats hitta en i alla fall... JA, vi har köpt en tomt som vi inte riktigt vet hur den börjar och slutar... Lantmäteriet säger att det skulle kosta runt 25.000 att göra en ny förrättning, så det vore ju bra om pinnarna dök upp så snart som möjligt, helt enkelt... Ska göra ett försök med ett långt snöre av exakt längd, som binds fast vid detta enda hörn och så borde det bli en inte alltför stor radie i andra änden att leta inom, tänker jag mig.

Tänker också på betydelsen av träd. Träd som bildar väggar och tak, ger frukt eller bara ser vackra ut. Tänker på japanernas dyrkan av sina körsbärsträd, sakura, som symboliserar livets gång och vikten av att passa på att njuta när det blommar. En gång befann jag mig under ett GIGANTISKT träd i Costa Rica, med vilda röda ara-papegojor skriandes uppe i kronan. Trädet hade i stort sett tillbetts som en högre makt och ansetts som oerhört viktigt för platsen i många hundra år, kanske var det tusen.

 

 

Så nu har jag utsett ett vårdträd på vår stugtomt, en ganska stor rönn, som står lite lämpligt frampå gården, men lite diskret åt ena sidan till, som för att inte vara i vägen, men som samtidigt kommer att vara ett vackert blickfång om man sitter på trappen. Rönnar är ju extra fina med både blommor, bär och snygg höstfärg. Och att det passar så extra bra med just en rönn beror på att det en gång fanns en ovanligt stor rönn alldeles utanför dörren. Den stod så nära huset att både timmermannen och trädfällarmannen skulle fått mardrömmar om den stått kvar där nu... Hur som helst stod den så nära att den var tvungen att häva sig ut från husväggen i kanske nästan 45 graders vinkel, så den hängde över och skuggade halva gården, nästan lite exotiskt sådär.

Och den hade stått länge, innan den sågades ner 1975, lagom till min pappas 40-årsdag. Han berättade hur han och hans bröder hade tog sats innanför dörren, så långt bak det gick in mot väggen i farstun, d.v.s. någon meter..., och att de sedan sprang uppför stammen för att se vem som kom högst upp. Min pappa sågade av rönnen någon dryg meter över marken, lite wild and crazy, den där sommaren -75, så att han kunde använda den som ett drinkbord för att välkomna gästerna på ett ståndsmässigt sätt till 40-årskalaset som han firade vid stugan. Det blev kvällens snackis, kan man säga, det där o-ortodoxa sättet att fälla träd.

Läser på Wikipedia att det bor tomtar och vättar under vårdträdet! Så då blir det till att tänka på att mata dem samtidigt som fåglarna framöver alltså! Och till min förvåning, när jag läser vidare, nämns rönnen särskilt. Det står att om det finns en rönn som vårdträd på gården ”på skogen”, så har troligtvis skogsfinnar bott där, eftersom rönnen var en viktig symbol för dem samt att det i Kalevala står ”Helig rönnen är på gården”. Jojo!


 

Operationsförberedelser...

 

Redan på 60-talet låg tre stora stockar upp-pallade bakom stugan. Tanken var att de på något sätt skulle baxas in under huset och bytas mot de gamla grundstockarna som hade gjort sitt och börjat förmultna. Nu har även stockarna bakom stugan blivit till mylla för länge sedan, för det var aldrig någon som baxade in dem.

Så. Stugan har satt sig rejält. Grundstenar i hörnen har sjunkit ner i backen och ett helt lager timmer på framsidan ligger också under marknivå. Trappen på framsidan har blivit lite som en utomhusdörrmatta, skulle man kunna säga, de översta brädorna ligger liksom platt på marken. Huset har vikt sig synligt och märkbart, det ser knäckt ut, på mitten, och skorstenen står och vinglar och försöker balansera sig själv på något sätt, som någon tävling där man ska stapla så många stenar som möjligt på höjden utan att alltihop faller.
 
Det är möte med timmermannen för en genomgång på plats av vad som behöver göras. Det är en ganska lång lista... Men ändå – det KAN göras och det KOMMER att göras! Det går! Helt otroligt, egentligen! Efter årtionden av förfall hade jag, och säkert många med mig, egentligen ställt in mig på att det inte skulle gå att rädda stugan alls, att den var döende. Och även fast den inte var min ägo, så led jag med den och sörjde.

Men nu ska den lyftas! Grund och väggar ska lagas! Timmermannen är hur lugn som helst över detta faktum. Det är ju visserligen en vanlig dag på jobbet för honom, men för en lekman känns det ungefär som om han vore hjärtkirurg och ska göra en mycket avancerad och riskfylld operation. Som ”anhörig” känns det oroligt och lite overkligt, men timmermannen spatserar i godan ro runt och pekar var han kommer att borra hål och hur han kommer att sätta fast reglar på insidan, två på varje vägg i varje rum, och sedan lyfta i reglarna. Kanske kommer då även innertaket att räta ut sig av bara farten, får vi veta! (Trolleri!). Han visar vilket timmer som måste bytas och lagas och hur borrhålen kommer att pluggas igen med så kallade dymlingar.

 

 
Timmermannen petar lite i utrymmet mellan timret och visar hur de är tätade med mossa. Mossan kallas tydligen till och med ”husmossa” och verkar hålla hur länge som helst. Om man behöver plocka ner en hel stuga, timmer för timmer, kan man tydligen lägga den gamla mossan i blöt, så blir den som ny och går att använda för tätning när man bygger ihop alltihop igen. Mossan visar sig växa på marken alldeles bredvid oss – tänk vad man inte vet vad man går och trampar omkring på!

Sedan visar han också att det på vissa ställen är tätat med lin-rester. Det ser ut som söndersmulat torkat gräs ungefär, och man kan kanske tänka sig då att de som bodde här när stugan byggdes odlade lin. Eller någon i närheten i alla fall. Det är banne mig lite av arkeologisk utgrävning det här! Kanske skulle man ta och odla lite lin så småningom i slänten, som jag minns som en äng, men som tidigare var en mycket liten åkerlapp. Tänk så vackert det skulle vara!

Men först ett rejält lyft, alltså! Timmermannen har redan beställt långsamt växt timmer i lagom storlek och vi ska före själva lyftet ta bort golvet, så att väggarna blir fria. Sedan ska han ta ut en punkt vid murstocken, som är det enda som är någorlunda rakt, och så ytterligare en punkt för att få innertaket i våg, därefter lägger man tillbaka golvet utifrån takets nya vågräta läge. Säger timmermannen. Och verkar veta vad exakt vad han pratar om. Tackochlov.

Det bästa av två världar

 

 

Trädfällarmannen ringer till jobbet och avrapporterar:

 

- Nu är det tomt på trän här!

 

Jag hade sett de himmelshöga träden länge, utan att riktigt tänka på HUR höga och gamla de verkligen hade blivit rent praktiskt - att de faktiskt skulle kunna falla över stugan nästa höststorm. Hade inte heller hunnit fundera över hur man skulle kunna fälla dem för att förhindra det, utan att krascha hus eller skapa något galet plockepinn med kubikmeter efter kubikmeter presumtiv ved och oändliga mängder ris att elda. Men sen, när jag tänkte på det, eftersom jag fick det påpekat för mig, var det en blandning av panik och trötthet som la sig som en våt filt över hela projektet, innan det ens börjat.

 

Tills trädfällarmannen dök upp och visste precis hur man skulle göra: fälla det mesta, forsla bort det direkt och göra flis. Allt till ett enbart ekonomiskt pris för min del och utfört medan jag är på jobbet. Och nu är det alltså gjort. Done!

 

 - Jag lämnade en tall vid bäcken, för jag tyckte det såg fint ut, och så lät jag bli den där gamla trasiga björken, för det kan ju komma fåglar dit som tycker om den.

 

Så talar en riktig trädfällarman, och det känns väldigt tryggt att ha anlitat rätt person för jobbet. Någon som tänker själv, tar på allvar, har omsorg och enligt vad jag förstår kör han oftast med häst i skogen, och lämnar vissa gamla stockar till småkrypen på marken, för att det ska bli fint. Skogsvård, helt enkelt, även om det i det här fallet rör sig om en till ytan mycket liten hörna skog, på en stugtomt, en gammal fäbodvall.

 

En superhög, men sned, gran kunde han inte ta, för den stod på en annans mark:

 

- Men faller den så faller den i bäcken.

 

Dåså.

 

Nummer ett i åtgärdsplanen är därmed fixad! Det är lite som ett 15-spel, som vi kallar det hemma hos oss, d.v.s. att man måste flytta runt saker och ting i en viss ordning för att till slut få allt på rätt plats, även om man själv ibland skulle vilja börja i en annan ände. Prioritering. Logik. Och en hel del bakgrundskunskap om vad som händer om exempelvis träd står kvar och skuggar, fäller löv och barr på taken, så att de rasar in till slut av fukt och röta, som är fallet när det gäller ladugården på tomten...

 

Fäbodprojektet har alltså börjat på riktigt och jag läser i min nya bibel, en tjock och vacker bok om byggnadsvård, om skillnaden mellan renovering och restaurering, där det sistnämnda är att återställa till ursprungsskick, lite antikvariskt sådär, med gamla metoder och material, medan renovering är att höja standarden och göra det mer modernt och bekvämt, uppdaterat. Det som är BÅDE OCH kallas byggnadsvård. Så det är alltså när man tar hand om och vårdar ett hus med respekt för dess ålder, stil och förutsättningar, samtidigt som man gör det till något annat än ett museum, till en plats där nutidsmänniskan kan trivas och leva gott och njuta i en äldre miljö. Ungefär så. Det bästa av två världar, alltså. Och det låter finfint det, tycker jag.

 

(Läser också att byggnader i sämst skick är de bästa objekten, eftersom det blir störst skillnad före/efter... OK, köper det resonemanget också och tänker att vi i såna fall har dragit en vinstlott...)