Takbryderier

 

Man skulle kunna säga att detta fram till nyligen var min mest ordningsamma hallonodling någonsin. Man skulle också kunna kalla det vad som i trädgårdsvärlden lite stilfullt heter Trompe l’oeil, lura ögat, en synvilla. För det är tyvärr bilden av ett ladugårdstak som blivit lite... bortglömt...

När timmermannen var på åtgärdsbesök stod han, jag och H tysta ganska länge och betraktade eländet. Jag sa till slut att ”det ser för jäkligt ut”. Efter några sekunders tystnad, med blickarna fortfarande riktade mot ladugården, svarade de båda andra unisont och eftertänksamt ”jaa”. Sen var vi tysta en stund till.

Förutom att kubikmetervis med husmossa placerat sig där det inte riktigt är tänkt att den ska vara, så är det ett STORT hål i taket, där det rasat in. Inunder fanns innan diverse roliga prylar, som en gammal 50-talsbarnvagn, en mjölkseparator, en vacker kökssoffa, en handgräsklippare, fisknät, och ett gäng prylar som numera har det gemensamt att de är trasiga bortom all räddning och/eller rostiga. Väldigt rostiga. Tur att jag är lite förtjust i rostigt, rent inredningsmässigt, menar jag... om man ser det lite från den ljusa sidan...

Dessvärre är ladugården i stort sett utdömd. Det skulle kosta lika mycket att bygga en sprillans ny som att reparera den. Förutom att taket måste göras om helt, så är det problem med grunden även där. Men att börja lyfta ladugården också verkar inte riktigt värt besväret, så vi har en del huvudbry med hur vi ska göra. Så länge har H ägnat ett antal timmar åt att få ner mossan och har satt en presenning över den ¾-del av taket som är någorlunda helt, så att det inte blir för tungt i vinter med blöta tegelpannor med snö på.

I min byggnadsvårdsbibel står att det egentligen bara är en sak man behöver göra för att bevara en byggnad, nämligen att lägga på ett plåttak, för sen kan inget hända (nåja, om man nu får anmärka på biblar, så kan det hända lite grejer ändå, men i stort sett håller jag med). Vår stackars ladugård är ett sorgligt exempel på hur det kan gå med ovårdat tegeltak. Men när det lades på, kanske ovanpå ett spåntak, som det även var på stugan, så var det säkert vackert och modernt på alla sätt och vis. Det står en låda spån där i bråten i ladugården, antagligen till för att laga och byta ut vartefter. Det står iofs en försvarlig hög tegelpannor bakom ladugården också, av samma skäl...

Tackochlov fick åtminstone stugan plåttak någon gång runt 1970. Som jag fått berättat för mig var det när min farmor blivit änka som hennes svägerska bestämde sig för att bekosta plåttaket, för att rädda stugan på lite längre sikt. Tack!!!, såhär 45 år senare!

 

Nu är det inte världens snyggaste plåttak, och jag kommer faktiskt ihåg hur fult jag tyckte det var redan när det lades på, men med facit på hand har det ju varit guld värt. Så småningom ska vi byta det gröna korrugerade mot ett svart falsat. DET kommer att bli snyggt, det!

H drömmer om att en gång i livet få köpa sig en liten traktor. Han vet inte riktigt vad han ska ha den till, men ändå... Så, det hade ju varit bra att kunna ställa den i ladugården, för utrymmet är stort och det är dörrar både fram och bak, där man genom tiderna haft ut och in kor och grisar i ladugårdsdelen och jordbruksmanicker i lider-delen, antar jag. Så planen får väl bli att det åtminstone måste bli någon slags plats för en traktor på något sätt. Gärna under tak.