Operationsförberedelser...

 

Redan på 60-talet låg tre stora stockar upp-pallade bakom stugan. Tanken var att de på något sätt skulle baxas in under huset och bytas mot de gamla grundstockarna som hade gjort sitt och börjat förmultna. Nu har även stockarna bakom stugan blivit till mylla för länge sedan, för det var aldrig någon som baxade in dem.

Så. Stugan har satt sig rejält. Grundstenar i hörnen har sjunkit ner i backen och ett helt lager timmer på framsidan ligger också under marknivå. Trappen på framsidan har blivit lite som en utomhusdörrmatta, skulle man kunna säga, de översta brädorna ligger liksom platt på marken. Huset har vikt sig synligt och märkbart, det ser knäckt ut, på mitten, och skorstenen står och vinglar och försöker balansera sig själv på något sätt, som någon tävling där man ska stapla så många stenar som möjligt på höjden utan att alltihop faller.
 
Det är möte med timmermannen för en genomgång på plats av vad som behöver göras. Det är en ganska lång lista... Men ändå – det KAN göras och det KOMMER att göras! Det går! Helt otroligt, egentligen! Efter årtionden av förfall hade jag, och säkert många med mig, egentligen ställt in mig på att det inte skulle gå att rädda stugan alls, att den var döende. Och även fast den inte var min ägo, så led jag med den och sörjde.

Men nu ska den lyftas! Grund och väggar ska lagas! Timmermannen är hur lugn som helst över detta faktum. Det är ju visserligen en vanlig dag på jobbet för honom, men för en lekman känns det ungefär som om han vore hjärtkirurg och ska göra en mycket avancerad och riskfylld operation. Som ”anhörig” känns det oroligt och lite overkligt, men timmermannen spatserar i godan ro runt och pekar var han kommer att borra hål och hur han kommer att sätta fast reglar på insidan, två på varje vägg i varje rum, och sedan lyfta i reglarna. Kanske kommer då även innertaket att räta ut sig av bara farten, får vi veta! (Trolleri!). Han visar vilket timmer som måste bytas och lagas och hur borrhålen kommer att pluggas igen med så kallade dymlingar.

 

 
Timmermannen petar lite i utrymmet mellan timret och visar hur de är tätade med mossa. Mossan kallas tydligen till och med ”husmossa” och verkar hålla hur länge som helst. Om man behöver plocka ner en hel stuga, timmer för timmer, kan man tydligen lägga den gamla mossan i blöt, så blir den som ny och går att använda för tätning när man bygger ihop alltihop igen. Mossan visar sig växa på marken alldeles bredvid oss – tänk vad man inte vet vad man går och trampar omkring på!

Sedan visar han också att det på vissa ställen är tätat med lin-rester. Det ser ut som söndersmulat torkat gräs ungefär, och man kan kanske tänka sig då att de som bodde här när stugan byggdes odlade lin. Eller någon i närheten i alla fall. Det är banne mig lite av arkeologisk utgrävning det här! Kanske skulle man ta och odla lite lin så småningom i slänten, som jag minns som en äng, men som tidigare var en mycket liten åkerlapp. Tänk så vackert det skulle vara!

Men först ett rejält lyft, alltså! Timmermannen har redan beställt långsamt växt timmer i lagom storlek och vi ska före själva lyftet ta bort golvet, så att väggarna blir fria. Sedan ska han ta ut en punkt vid murstocken, som är det enda som är någorlunda rakt, och så ytterligare en punkt för att få innertaket i våg, därefter lägger man tillbaka golvet utifrån takets nya vågräta läge. Säger timmermannen. Och verkar veta vad exakt vad han pratar om. Tackochlov.