Med tanke på stormen och snön

Timmermannens partytält blåste iväg och lade sig uppochner bortemot skogsbrynet. Sen kom snön och lade sig som ett duntäcke över timmer, stugan och den oplogade vägen. Sen spöregn. Och grävmaskinen som skulle ta upp de sista stora stubbarna havererade mitt i uppgrävningen av den näst sista. Nej. Nu får nog stugan vara ifred ett tag och känna lite julefrid den med. Snön ligger vit på taken, och med tanke på spåren i snön är det endast en liten liten tomte som är vaken...

Apropå Venedig...

- E'ru me'???

Det är tredje gången timmermannen försöker förklara avloppsfixandet för mig. Och det är tredje gången jag först är tyst en stund, för att sen svara "Näe...".

Det är något med just den delen i renoveringen som liksom inte fastnar i huvet på mig, jag kan inte se det framför mig. Kunskapsluckor, naturligtvis, och åratal av, vad ska vi säga, lite... svalt... intresse för just avlopp, ligger bakom, förstås. Men nu handlar det plötsligt om viktiga och ganska stora beslut att fatta snabbt och jag sätter till slut ner foten och bestämmer i alla fall, trots att jag inte förstår allt. Men jag känner mig trygg med att timmermannen och grävmannen vet vad de håller på med.

Det stod klart tidigt att det MÅSTE grävas och fyllas grus runt stugan för att ge den en mer stabil grund att stå på, så att den inte sjunker som Venedig igen, sakta men säkert med ett visst antal centimetrar per år. Bedagat vackert och nostalgiskt iofs, men lite jobbigt för dem som ska leva med det, både i stugan och i Venedig.

I gruset MÅSTE det läggas en dräneringsslang, som ska leda bort regnvatten från grunden. Sedan MÅSTE det grävas från vallgraven runt stugan och bort mot slänten ner mot ängen, för att få fall, och där MÅSTE det hela sluta i en enklare avloppsanläggning.

Men det var sen det började köra ihop sig med grävningen och avloppstänket, inte minst filosofiskt. Skulle man redan nu tänka att man KANSKE vill ha en möjlighet till avlopp även inifrån huset, för så kallat "gråvatten", dvs diskvatten och lite tvål- och tandkrämsrester? Skulle det KANSKE vara tråkigt att modernisera på det viset, och missa hela grejen med att stå ute vid "maskgropen" (se tidigare inlägg...) och borsta tänderna även i regn och grejen att stå på kortsidan av huset vid utomhusdiskbänken och diska? Kommer man att göra de grejerna ändå, bara för att det är meditativt och mysigt och för att det alltid varit så förut under sommaren? Eller inte?

Skulle man samtidigt KANSKE även dra in i en vattenslang direkt i huset? Det gjordes faktiskt för något halvsekel sedan, och farmor kunde sedan stå och handpumpa upp vatten i kopparhinken i köket. Det gjorde även jag som barn och jag minns att det var lite spännande, vuxet och TUNGT att pumpa. Och läskigt att kanske missa att sluta pumpa i tid, så att det svämmade över... Men sen pajjade slangen eller pumpen, och så det blev till att gå ner med hinken till bäcken och hämta på sedvanligt sätt i fortsättningen. Men samma fråga där - är det smart att få in vattnet i huset, om man tänker lite filosofiskt? Riskerar man att så att säga kasta ut "barnet med badvattnet"? Missar man att lära sig att vara försiktig med användningen, eftersom man utan indraget vatten sparar så länge som möjligt på det som finns, för att slippa "besväret" att hämta nytt hela tiden? Missar man stunden vid bäcken och möjligheten att se en skugga av bäckforell ila förbi, lyssna lite extra på ljudet av porlande vatten och dra in doften av något nyutslaget i närheten i näsborrarna?

Så. Jag BESTÄMDE att alla tre slangarna - dränerings- avlopps- och vattenslangen - skulle ner i samma grävda "dike" mot avloppet och i riktning mot bäcken, och att de två senare även skulle ledas in huset för EVENTUELL användning. Indraget men inte inkopplat alltså. Vi kanske aldrig kommer att koppla in varken vatten eller avlopp, men kommande generationer eller ägare kanske vill, och då behöver man inte gräva tvärs över tomten igen.

En gång hörde jag en berättelse om någon stackars uppgiven svensk som avundsjukt frågade en engelsman hur de gjorde för att få så fantastiska gräsmattor i England. "Det är inte så svårt", svarade engelsmannen, "man anlägger dem på 1400-talet och sen är det bara att vattna...". Så. Jag BESTÄMDE också att grässvålen, där det skulle grävas runt hus och mot slänten, skulle "hyvlas av" för att sedan läggas tillbaka. För det handlar även där om flerhundraåriga gräsarter och örter som etablerat sig och överlevt och som inte går att ersätta med vilket golfgreen-gräs som helst.

DEN sortens frågor förstår jag i alla fall hur lätt som helst...

Enkelhetens lov

En god vän berättade nyligen för mig att Steve Jobs i sina lite yngre dagar, när han satt där och hittade på nya datorer eller vad han nu gjorde, bodde mycket enkelt. Han hade några få möbler och prylar; kanske en stol, ett bord, en säng och en lampa, ungefär, för att han tyckte att han inte hittade något mer som passade honom, inget som var tillräckligt funktionellt och snyggt. Han ville inte ha vad som helst omkring sig och kunde väl på köpet tänka lättare och friare, vad det verkar som om man ser till vad han åstadkom.

Och vem har inte tänkt att man borde leva lite enklare och renare, med några få utvalda klassiska kvalitetssaker, både när det gäller möbler, kläder och andra prylar?!?! Att bara äga det man absolut behöver och inte kan leva utan och våga strunta i resten. Sen står man plötsligt där vid julskyltningen och köper "bara" några extra ljusslingor, tomtar och glöggmuggar. Lite spontant sådär.

Och så tar man ett allvarligt samtal med sig själv och rensar upp i röran. Man byter och skänker och källsorterar och känner sig dessutom lite grann som en snäppet bättre och finare människa efteråt. Men det är så svårt det där, att få ihop teori och praktik.

När det gäller fäbodstugan i skogen, så kan jag på rak arm, många mil därifrån, i minnet påminna mig och räkna upp varenda möbel och de flesta av de prylar som funnits där under mitt och flera tidigare generationers liv.

En kökssoffa, ett matbord, åtta stolar, tre sängar, tre fotogenlampor, en vedlår, en trampsymaskin, en kista, en hylla byggd av sockerlådor, ett bord och en skänk. Det fanns tidigare också ett hörnskåp för viktiga saker, som plåster, Djungelolja och Magnecyl, fiskekrokar och gamla matkuponger från kriget. Det skåpet ska ha varit min farfars brors, så hans dotter ville ha det för några decennier sedan, så det fick hon. Det fanns också en stor karmstol, som en annan släkting ville ha, så den fick han. Och väggklockan var min farbrors, så den tog han tillbaka.

En av de roligaste sakerna som finns kvar, fast som i hela mitt liv stått ute i ladugården på förvaring, är en superhög numera gravt rostig resårmadrass, som användes till att göra en så kallad "uppbäddad säng" eller "paradsäng". Såna skulle stå i köket/storstugan och var inte till för att ligga i eller sitta på, utan den bäddades med de finaste textilier huset hade att erbjuda och skulle sen bara stå där och vara fin. Kanske ska jag "bädda upp" lite i den sen, men den har inte använts på kanske hundra år, och några så fina textilier att de duger för visning på det sättet tror jag inte att jag äger och har, så jag vet inte riktigt om resårmadrassen kanske ändå faller för "musei-strecket" och får stå kvar ute i ladugården någon generation till...



Bild från Skansen på en fint uppbäddad säng

När vi lyfte ut alla möbler till ladugården inför renoveringen och tog ut lådan ur skänken, för att kunna bära lite lättare, så stod det ett namn och 1914 i blyerts på undersidan. Så det var alltså ett nytillskott i möblemanget för hundra år sedan. Jag skulle tro att kökssoffan är av samma datum och att den konkurrerade ut den där uppbäddade sängen, som väl hade blivit lite väl omodern och opraktisk för en växande familj som behövde sängplatser som man kunde ligga och sitta i på riktigt.

Och jag tänker att hus är som människor, så tillvida att de rymmer alla åldrar i sig, även om de har ett oomtvistligt födelsedatum. Så, fastän skänken och soffan är av "nyare" datum, och troligen trampsymaskinen, om jag tänker efter, så är de värdefulla delar av stugans historia, avtryck av olika decennier och människor, och som förtjänar sina platser även fortsättningsvis. Däremot ser jag mycket fram emot att måla om skafferiet och stolarna, som idag har en 50-/60-talsgul färg, 1960, alltså, och stolarna har även klatschigt klar-röda sitsar. De tunna nylongardinerna med gröna volanger har också gjort sitt, tycker jag, präglad av min tids "shabby chic"-ideal.

Jag dagdrömmer, planerar och tänker mig att det även fortsatt ska vara sådär enkelt i stugan som det alltid varit. Ett reservat för en utrotningshotad miljö i våra moderna liv, en möjlighet till större och friare tankar och en stor personlig utmaning. Vi får se hur det går...

Hackspetten, bäcken, stugan och jag

 

Jag åker upp till stugan en ganska tidig morgon, för att se över bygget, innan jag ska åka hem till stan igen. Det är lite varmare än det varit på flera dagar. Solen skickar så många låga, bleka novemberstrålar den orkar, ner genom trädkronorna, in genom de nakna fönsterhålen i stugan och försöker värma den upprivna marken och de lysande nytillkomna granstubbarna runtomkring. Det är vindstilla och man kan höra bäcken porla, stillsamt men oförtröttligt bestämt, genom sina vanliga vindlingar, oberörd av vad som händer runt omkring. Vad vet väl en liten sydnorrländsk bäck om kriget i Syrien och att det är dags att byta till dubbdäck...? Eller så är det just det att den vet och har sett det mesta passera. Och förstått att det bara är att kvillra vidare, oavsett.

En enveten liten hackspett letar något ätbart i en trädstam. Knacken ekar, kanske ända ner till sjön, för att slå mot bergen mitt emot och tillbaka. Det är bara hackspetten, skogen, bäcken, stugan och jag, och jag känner hur jag sakta men säkert fylls av kraft och tillförsikt.

För det är inte så himla lätt alla dagar att acceptera att stugan nu ser ut som ett skelett på ett kalhygge, ungefär. Den har inga fönster, dörrar eller golv att skyla sig med i kylan och den står och balanserar med en vallgrav runtomkring. De sex stora grundstenbumlingarna ser ut som utdragna visdomständer, där de ligger spridda på backen. Det är nästan otroligt att de faktiskt fanns där nere i backen och att de var så stora - INGENTING syntes av dem när vi satte igång, så de måste ha sjunkit läääänge för att ha hamnat så djupt. Timmermannen visade häromdagen med tumstocken, att hur han än mäter, så behöver stugan lyftas ytterligare, om både stenar och stockar ska få plats ovan mark...

Han måste också dra ihop stugan som med en svångrem på mitten av långsidorna, eftersom framsidan buktar ut på mitten så till den milda grad att han inte kan lägga den där 8-meters långa och RAKA stocken som han yxat till så fint, under en vägg som INTE är rak.

De senaste lyften har fått putsen på spismuren att spricka och timmermannen oroar sig för att murstocken kan få sig en knäck när ännu fler lyft måste till, men vad ska man göra? Man kan ju inte lägga tillbaka allting under jord igen. Men jag är säker på att han gör så gott han kan, och kan inte han, så kan nog ingen annan heller. Det är bara att kvillra på...

Men han har lovat att det vänder nästa vecka! Att raseriet och riveriet är klart då och att han kan börja timra tillbaka och laga. Och man kan faktiskt redan nu se att taknocken rätat ut sig betydligt och att stugan, trots sin nakenhet, på något sätt ser friskare och starkare ut, när allt det trasiga och murkna är borta. Som om hon har vaknat, ruskat på sig och sträckt på ryggen i novembersolen!

Nu är det lyft!

 

 

Timmermannen har satt upp ett partytält, där han jobbar och hugger timmer och fixar. Och nu börjar stugan så sakteliga baxas upp från marken, så att timmer kan bytas underifrån! Reglar håller ihop timret på insidan och med domkraftshjälp har den gamla damen fått sitt första lyft ! Hon knirrade och knarrade nog av åldersstelhet när första hörnan lyftes och den delen av taket hamnade vågrätt för första gången på mycket länge. I dagen kom samtidigt hela samlingen av gamla trasiga glas- och metallföremål som genom åren petats in under stugan...

Det var ju så, att man eldade det som gick att elda, gav till djuren det som gick att äta och kaffesumpen och lite annat smått och gott hamnade i det vi kallade maskgropen. (JA, det finns mask till metet där fortfarande!!!) Men metall och glas fanns det liksom ingenstans att göra av, där mitt i skogen.

En annan oväntad effekt av lyftet var att det inte längre gick att låsa ytterdörren! Vi som precis satt dit en lämplig bygel i lämplig höjd! När hela ekipaget lutade... Saker och ting hamnar på andra platser när det rätas ut och slätas till, helt klart. Så det blev till att flytta bygeln någon centimeter, sen får vi väl vara beredda på att korrigera igen när nästa hörn lyfts...

 

En lååång stock från de träd vi fällt på tomten, har förvandlats till en riktigt tjock planka, med hjälp av vad jag kan bedöma tusentals yxhugg (ursäkta timmermannen, jag har kanske inte helt alla facktermer helt klara för mig...). Den ska löpa längs med hela långsidan, längst ned, under dörren till och med. Det är det lagret i timmerstugan som legat helt under mark de senaste decennierna... En lika lång stock ligger på baksidan för att yxas till och sedan läggas in på samma sätt på baksidan.

Så vitt jag förstår är detta en så kallad "enkelstuga". Den här sortens stugor är byggda efter en viss princip, visserligen med några varianter, för man var liksom hänvisad till vad som gick att göra med en stock, hur långa stockar som fanns och hur många tvärsgående syllar som behövdes för att göra bygget stabilt. De tvärsgående syllarna ligger där innerdörrarna är, det är bland annat därför trösklarna är så höga i gamla hus, för de ligger liksom ovanpå stockarna. Sen kunde man göra stugan längre och bredare - med en eller flera stocklängder - eller högre, beroende på hur många varv man hade råd med, antar jag, eller tills det blev för högt för att hålla ihop. Så en timmerman vet hur det hela hänger ihop, tackochlov, när han börjar plocka bort och sätta dit stockvarv. Så underst ska det alltså i det här fallet ligga en lååång längsgående stock.

På kortsidan, där stugan nu hänger i luften, har vad jag antar är kökets allra första tapet tittat fram på insidan! Den satt limmad rakt på stockarna, utan något emellan och med dagens mått mätt ganska så modern, tycker jag nog. Och som av en märklig händelse är den i en färg som jag älskar - en särskild nyans av gröngrått, som jag absolut aldrig kan motstå, om det så gäller prylar, kläder eller ögon... Den var, vad ska jag säga - oväntat vacker, och känns absolut mer dyrbar än vad jag hade trott stugan hade kunnat förmå. I och för sig har jag ingen aning om i vilket skede denna tapet sattes upp, det kan ju ha varit trärent timmer i hur många decennier som helst innan.

Någon i ett antal generationer före mig hade alltså samma smak som jag och jag vet inte riktigt, men det händer något i mig kring den här sortens fynd - människorna blir så verkliga för mig och perspektiven på att det lilla yttersta tapetlager jag kommer att bli ansvarig för, bara är ett av alla lagren. Ovanpå den grågröna vackra finns bland annat någon slags tätning med säckväv och säkert fem ytterligare tapeter i olika årsmodeller. Frågan är vad jag kommer att kunna hitta på för ny tapet att sätta upp sedan, som en skön och kärleksfull sammanfattning av husets, min egen och min familjs historia. Jag får väl "göra en Ernst" och försöka känna in vad huset säger till mig att göra...

Golv- och jordvärme från 1800-talet

- Det där, det är kolstybb från Kolbotten! slår min faster med stor säkerhet fast när vi kliver omkring i någon slags blandning som ligger som tätning under det precis uppbrutna golvet.

Kolbotten har jag i mina öron hört som ett namn på en plats i närheten, och det är det kanske också, eller så är det helt enkelt EN kolbotten som låg nära, det vill säga lämningarna efter en kolmila, där man framställde kol i skogen.

Vi trodde det var aska, det där som låg under golvplankorna, och det var det ju på sätt och vis också. Dessutom såg det ut som om det var blandat med sand och sågspån lite huller om buller. Märklig blandning, tyckte vi och undrade vad som hänt egentligen, verkade aningen kaotiskt, men sen ser jag på nätet att kolstybb vanligtvis är en blandning av finfördelad kol, sand, lera och tjära. Minsann.
 

Läser i byggnadsvårdsbibeln att detta sätt att bygga handlar om att utnyttja jordvärmen och att fyllningen lite grann blir som golvvärme helt enkelt! Tvåhundraårig golvvärme utan el, alltså - kan det bli smartare? Och det är alltså skälet till att stugan alltid legat så lågt, nära marken, och inte på höga plintar.

Hur som helst så ser golvplankorna faktiskt väldigt fräscha ut, även på undersidan, vilket är en mycket glad överraskning. Och det är ju egentligen konstigt, när de legat nästintill på marken, eller åtminstone på denna blandning som i sin tur verkar ha haft någon botten under sig precis nära marken. Alldeles torrt är det, faktiskt.
 

H och J hjälptes åt att bryta upp golvet med kofot och sparade alla plankor utifall vi vill använda samma igen. Så det bröts, numrerades, bars och staplades i två dagar. Plankorna är ställda under de delar av ladugårdstaket som inte har alltför stora hål...

De hann med köket och kammaren och de sparade också alla någorlunda hela tidningar som låg mellan golvet och korkmattan. Några var från 1926 och andra från 1938, så det var väl troligen då korkmattorna lades på det nya golvet, kan man tänka sig. Golvet kan inte vara det ursprungliga, för då skulle plankorna varit bredare och variera mer i bredd än de som ligger där nu. Men det "nya" golvet har ju då ändå nästan hundra år på nacken!

 

- Alltså, det här var ju FÖRE KRIGET!, säger J när det går upp för honom att han läser om Francos frammarsch i Spanien i en av tidningarna från 1938.

Tanken svindlar. Och det är riktigt roligt att bläddra lite och insupa tidsandan. Jag fastnar särskilt för en trendspaning som handlar om att torgkorgen fått ett uppsving och bredvid den en stort uppslagen artikel om vikten av vackra tapeter vid bosättningen. Sedan är det annonser om hälsoproblem av olika slag, men som samtliga anses kunna lösas med ett glas bubbligt pulver som börjar på S. Smygande trötthet till exempel. Och jag förstår plötsligt varför detta pulver alltid funnits på synlig och lättillgänglig plats i hemmet, men hade inte riktigt fattat storheten, kan jag villigt erkänna.

Korkmattorna i stugan är klart och tydligt stuvbitar från farmors och farfars boningshus sex kilometer från stugan, som även det numera är i min familjs ägo. Kanske är det bitar från någon annan stans också, för alla mönster känner jag inte igen. Men även om jag är vansinnigt rädd om de korkmattor som finns kvar på några av golven i boningshuset, så är de här bitarna absolut inget att spara på. Slitet, trasigt, skarvat och skört. Nej, det får bli såpskurat trägolv hädanefter! Back to basics, helt enkelt!

Och jag kan med viss eftertänksamhet konstatera att jag tillhör en så pass privilegierad generation att jag slipper tvånget att renovera mig bort från det fattiga, enkla, mörka, kalla, ålderstigna, omoderna, dragiga och tidsödande, om jag inte känner för det. Jag kan ägna mig åt att istället gå bakåt i tid och återställa om jag tycker det slitna och gamla är charmigt och rofyllt. Och jag undrar vad de skulle ha tyckt och tänkt om det, de tidigare ägarna genom århundradena.

Koppar och fat

 

 

50 spänn på Stadsmissionens second hand! Någon världsvan kompis tyckte visserligen att jag borde ha prutat, men... nä, ett riktigt fynd på alla sätt och vis, det tycker jag nog att det är! Hann till exempel knappt få hem den fina kopparskopan innanför dörren till vår stadslägenhet innan jag tror jag läste tre gånger i en och samma inredningstidning att höstens trend, DET ÄR KOPPAR det! Där ser man. Det var väl på 80-talet det senast begav sig, men nu är det tydligen dags igen.

Fast det där med den kommande trenden hade jag faktiskt inte en aning om när jag för några månader sedan började samla ihop de gamla koppargrejer vi har här och var (har nog inte hittat allt än...) för att så småningom putsa upp med lite Häxan (fast det går faktiskt lika bra med ketchup, kan jag tipsa om) och använda i fäboden sen. Koppar och järn tänker jag mig till matlagningsdelen av köket. En vattenhink, en diskbalja, kaffepanna förstås, några  kastruller och stekpannor, en mortel i järn. Och inte minst den runda ugnsform, perfekt till sockerkaka eller paj, som jag nyligen fyndade på loppis i Hälsingland. Och så nu en skopa till detta! Fulländat! Nästan... 

Under en liten biltur till Falun och Sundborn i somras fick jag också tag på ett gammalt trätråg, härligt handhaft och precis lagom stort för att ställa mitt på köksbordet med bröd eller frukt eller bara som det är. Den som sålde det på loppis visade mig bomärket på undersidan och berättade att tråget kom från hans släkt. Jag nämnde att den skulle hamna i en fäbod och det verkade han nöjd med när den gamla familjeklenoden nu gick honom ur händerna.

Återigen på fyndspaning på Stadsmissionen drogs jag som en magnet till ett kinesiskt fat, som också var sådär precis lagom skönt att hålla i på något sätt, välanvänt och i mina ögon mycket vacket. Tänkte att jag faktiskt inte behöver något kinesiskt fat till någonting över huvud taget, så ställde tillbaka det. Tre gånger. Men kunde inte gå ifrån det till slut, utan stod där igen och vred och vände och tänkte.

Då dök två kinesiska damer fram från ingenstans och blev intresserade och började vända och vrida de också. "Mycket viktig och högklassig blomma där", diskuterade de och pekade på en blomma i mönstret på ena sidan, som jag tror är en trädpion. Kinesiskt var fatet absolut, det slog de fast direkt, och gammalt. " Du måste ta hand om det väl!", sa de allvarligt, som om det vore ett levande väsen. Och så var det någon stämpel på baksidan som de tyckte tydde på något viktigt och högklassigt igen. Jag lade märke till några små målade siffror eller tecken i brunt på baksidan och frågade vad de trodde det betydde. "Owner!", svarade de. Ägarens tecken. Bomärke alltså. Och det kändes som att det inte var något annat att välja på än att betala 100 spänn ytterligare till Stadsmissionen och ja - det kommer att bli lite cross over-inredning i stugan... Jag lovade de kinesiska damerna att det skulle bli "ancient China meets ancient Sweden" och det var de mycket nöjda med när de vinkade av mig och fatet.

Kanske är det konstigt att börja tänka på kaffepannor och sockerkaksformar och kinesiska fat i ett skede där stugan sjunkit ner ett helt stockvarv på sina ställen, där taket ser knäckt ut, skorstenen börjat falla åt ena hållet och ytterdörren fram till för någon vecka sedan hölls stängd med en piassavakvast... Dörren hade troligen blivit insparkad och låsbygeln med den, och det var en god vän och granne som stängde till med kvasten. Nu har vi köpt en ny bygel i en välsorterad järnaffär och satt dit - faktiskt det allra allra första stapplande steget i renoveringen! (I och för sig lite konstig tajming, att stugan är låst för första gången på flera år, just när vi har anlitat hantverkare som behöver komma in...)

Stugan avmålad på just ett gammalt tråg någon gång på 60-talet

Så. Man kan i alla fall inte anklaga mig för att vara pessimistiskt lagd och lida brist på målbilder. Eller så är det möjligen kaffefixargenen som slår igenom. Hårt. Jag har till exempel redan lovat trädfällarmannen en kopp nästa sommar i stugan...

När min farmor bodde i stugan med barnen och djuren och säkert farfar emellanåt också, på somrarna, så sägs det att hon satte kaffepannan på spisen så fort åskan började gå, för då visste hon att de andra kvinnorna  i de omgivande fäbodarna snart skulle komma springande över åkrar och ängar, genom skogen och regnet och mullret för att söka lite trygghet och sällskap. Hon var lugnet själv, min farmor, och tog hand om det som behövde tas om hand. Och fixade fika när det behövdes.

Skitväder och råttgift

Den dagen när vi verkligen, verkligen MÅSTE göra ett och annat, om allt ska gå i lås, då är det förstås en av de få dagarna det senaste halvåret som det är skitväder. Blötregnigt, mörkskumt och fult. Det är den dagen vi MÅSTE traska omkring mellan stuga och ladugård bland de nya stubbarna och de leriga spåren efter trädfällningen, med diverse prylar. Det är också den dagen H måste stå uppflugen på en lååång stege för att försöka täcka in det stackars ladugårdstaket med en presenning, eller rättare sagt klättra upp och ned och flytta stegen ett otal gånger. Själv är jag vid något tillfällig behjälplig vid detta evenemang och jobbar med ansiktet vänt uppåt mot taket tills jag får en hel hög ”bös”, som kasar ner från taket, rakt i ögonen.

Jag har även inre tjänst den här dagen. Det lite kluriga med gamla fäbodstugor utan el och för närvarande även utan fotogenlampa, är att det är VÄLDIGT mörkt i hörnen i skitvädret, och framför allt bakom ytterdörren i den i övrigt fönsterlösa farstun. Där bakom står ett skafferi som jag behöver tömma på diverse lämningar, exempelvis en 70-tals plastpåsehållare i genomskinlig räfflad plast med plats för olikfärgade paket med 1-2-3-liters påsar över varandra. Jag fyndar även en trasig hammare, som jag ska göra en ljusstake av, tror jag (återkommer om detta så småningom, till jul kanske...), några flaskor och burkar, ett ensamt kastrull-lock samt – RÅTTGIFT. Säkert minst ett kilo. I en trasig papperspåse, som gjort att själva giftet ligger utspritt på ett helt hyllplan.

Det är lite konstigt att inse att jag visste precis hur råttgift ser ut - tänk så många vindlingar och vrår man har i bakhuvet, som man inte är medveten om till vardags! Så råttgift måste jag ju ha sett förr utan att jag kommer ihåg det, kanske exakt just innehållet i denna påse, någon gång för decennier sedan, för jag var som sagt helt säker direkt. H verkade lite fundersam över om det verkligen inte var någon typ av gamla specierier, något mjöl eller så, men påsen var från någon järn- och färghandel, så då var saken klar, tyckte jag i alla fall.

Och så står jag där och sopskyfflar det troliga giftet ner i en sopsäck, tills jag i stort sett är klar och kommer på att det nog faktiskt är ganska farligt att andas in, och jag tänker lite surmulet och irriterat att ”är det så här det ska sluta? – ska jag gå och dö av råttgift i ett mörkt hörn av en gammal fäbod och dessutom i skitväder...?”. Still kicking and alive, så det gick bra till slut, men det var dumt av mig att inte åtminstone sätta något tygstycke över mun och näsa. Undrar just nu bara hur man ska sopsortera detta, men det går väl att ta reda på.

När H inte längre såg var han spikade fast presenningen över ladugårdstaket, var det dags att lägga ner arbetet och försöka tänka att OFTAST så är det roligt och lustfyllt att fixa och dona och komma en bit på väg, hitta lite roliga grejer och få nya idéer, göra något lite bättre än vad det var innan, att få konkreta och synliga resultat, men inte PRECIS alla dagar...

Takbryderier

 

Man skulle kunna säga att detta fram till nyligen var min mest ordningsamma hallonodling någonsin. Man skulle också kunna kalla det vad som i trädgårdsvärlden lite stilfullt heter Trompe l’oeil, lura ögat, en synvilla. För det är tyvärr bilden av ett ladugårdstak som blivit lite... bortglömt...

När timmermannen var på åtgärdsbesök stod han, jag och H tysta ganska länge och betraktade eländet. Jag sa till slut att ”det ser för jäkligt ut”. Efter några sekunders tystnad, med blickarna fortfarande riktade mot ladugården, svarade de båda andra unisont och eftertänksamt ”jaa”. Sen var vi tysta en stund till.

Förutom att kubikmetervis med husmossa placerat sig där det inte riktigt är tänkt att den ska vara, så är det ett STORT hål i taket, där det rasat in. Inunder fanns innan diverse roliga prylar, som en gammal 50-talsbarnvagn, en mjölkseparator, en vacker kökssoffa, en handgräsklippare, fisknät, och ett gäng prylar som numera har det gemensamt att de är trasiga bortom all räddning och/eller rostiga. Väldigt rostiga. Tur att jag är lite förtjust i rostigt, rent inredningsmässigt, menar jag... om man ser det lite från den ljusa sidan...

Dessvärre är ladugården i stort sett utdömd. Det skulle kosta lika mycket att bygga en sprillans ny som att reparera den. Förutom att taket måste göras om helt, så är det problem med grunden även där. Men att börja lyfta ladugården också verkar inte riktigt värt besväret, så vi har en del huvudbry med hur vi ska göra. Så länge har H ägnat ett antal timmar åt att få ner mossan och har satt en presenning över den ¾-del av taket som är någorlunda helt, så att det inte blir för tungt i vinter med blöta tegelpannor med snö på.

I min byggnadsvårdsbibel står att det egentligen bara är en sak man behöver göra för att bevara en byggnad, nämligen att lägga på ett plåttak, för sen kan inget hända (nåja, om man nu får anmärka på biblar, så kan det hända lite grejer ändå, men i stort sett håller jag med). Vår stackars ladugård är ett sorgligt exempel på hur det kan gå med ovårdat tegeltak. Men när det lades på, kanske ovanpå ett spåntak, som det även var på stugan, så var det säkert vackert och modernt på alla sätt och vis. Det står en låda spån där i bråten i ladugården, antagligen till för att laga och byta ut vartefter. Det står iofs en försvarlig hög tegelpannor bakom ladugården också, av samma skäl...

Tackochlov fick åtminstone stugan plåttak någon gång runt 1970. Som jag fått berättat för mig var det när min farmor blivit änka som hennes svägerska bestämde sig för att bekosta plåttaket, för att rädda stugan på lite längre sikt. Tack!!!, såhär 45 år senare!

 

Nu är det inte världens snyggaste plåttak, och jag kommer faktiskt ihåg hur fult jag tyckte det var redan när det lades på, men med facit på hand har det ju varit guld värt. Så småningom ska vi byta det gröna korrugerade mot ett svart falsat. DET kommer att bli snyggt, det!

H drömmer om att en gång i livet få köpa sig en liten traktor. Han vet inte riktigt vad han ska ha den till, men ändå... Så, det hade ju varit bra att kunna ställa den i ladugården, för utrymmet är stort och det är dörrar både fram och bak, där man genom tiderna haft ut och in kor och grisar i ladugårdsdelen och jordbruksmanicker i lider-delen, antar jag. Så planen får väl bli att det åtminstone måste bli någon slags plats för en traktor på något sätt. Gärna under tak.

Helig rönnen är på gården!

 

Stubbar breda som mindre matbord. Räknar årsringar och tappar bort mig någonstans mellan 50 och 75. Och det finns säkert de som är ännu äldre. Stora högar med träd ligger ute vid vägen för att fraktas bort av något skogsbolag, och några stockar är utvalda för att eventuellt bli ett nytt golv, om det behövs och om stockarna är tillräckligt massiva.

Några stora träd står kvar på tomten, som gränsfall. Vi måste hitta Lantmäteriets hörnpinnar från när tomten styckades av 1987, för att inte fälla något på grannarnas tomter. Har därför stegat omkring över stock och sten med en karta i handen och lyckats hitta en i alla fall... JA, vi har köpt en tomt som vi inte riktigt vet hur den börjar och slutar... Lantmäteriet säger att det skulle kosta runt 25.000 att göra en ny förrättning, så det vore ju bra om pinnarna dök upp så snart som möjligt, helt enkelt... Ska göra ett försök med ett långt snöre av exakt längd, som binds fast vid detta enda hörn och så borde det bli en inte alltför stor radie i andra änden att leta inom, tänker jag mig.

Tänker också på betydelsen av träd. Träd som bildar väggar och tak, ger frukt eller bara ser vackra ut. Tänker på japanernas dyrkan av sina körsbärsträd, sakura, som symboliserar livets gång och vikten av att passa på att njuta när det blommar. En gång befann jag mig under ett GIGANTISKT träd i Costa Rica, med vilda röda ara-papegojor skriandes uppe i kronan. Trädet hade i stort sett tillbetts som en högre makt och ansetts som oerhört viktigt för platsen i många hundra år, kanske var det tusen.

 

 

Så nu har jag utsett ett vårdträd på vår stugtomt, en ganska stor rönn, som står lite lämpligt frampå gården, men lite diskret åt ena sidan till, som för att inte vara i vägen, men som samtidigt kommer att vara ett vackert blickfång om man sitter på trappen. Rönnar är ju extra fina med både blommor, bär och snygg höstfärg. Och att det passar så extra bra med just en rönn beror på att det en gång fanns en ovanligt stor rönn alldeles utanför dörren. Den stod så nära huset att både timmermannen och trädfällarmannen skulle fått mardrömmar om den stått kvar där nu... Hur som helst stod den så nära att den var tvungen att häva sig ut från husväggen i kanske nästan 45 graders vinkel, så den hängde över och skuggade halva gården, nästan lite exotiskt sådär.

Och den hade stått länge, innan den sågades ner 1975, lagom till min pappas 40-årsdag. Han berättade hur han och hans bröder hade tog sats innanför dörren, så långt bak det gick in mot väggen i farstun, d.v.s. någon meter..., och att de sedan sprang uppför stammen för att se vem som kom högst upp. Min pappa sågade av rönnen någon dryg meter över marken, lite wild and crazy, den där sommaren -75, så att han kunde använda den som ett drinkbord för att välkomna gästerna på ett ståndsmässigt sätt till 40-årskalaset som han firade vid stugan. Det blev kvällens snackis, kan man säga, det där o-ortodoxa sättet att fälla träd.

Läser på Wikipedia att det bor tomtar och vättar under vårdträdet! Så då blir det till att tänka på att mata dem samtidigt som fåglarna framöver alltså! Och till min förvåning, när jag läser vidare, nämns rönnen särskilt. Det står att om det finns en rönn som vårdträd på gården ”på skogen”, så har troligtvis skogsfinnar bott där, eftersom rönnen var en viktig symbol för dem samt att det i Kalevala står ”Helig rönnen är på gården”. Jojo!


 

Operationsförberedelser...

 

Redan på 60-talet låg tre stora stockar upp-pallade bakom stugan. Tanken var att de på något sätt skulle baxas in under huset och bytas mot de gamla grundstockarna som hade gjort sitt och börjat förmultna. Nu har även stockarna bakom stugan blivit till mylla för länge sedan, för det var aldrig någon som baxade in dem.

Så. Stugan har satt sig rejält. Grundstenar i hörnen har sjunkit ner i backen och ett helt lager timmer på framsidan ligger också under marknivå. Trappen på framsidan har blivit lite som en utomhusdörrmatta, skulle man kunna säga, de översta brädorna ligger liksom platt på marken. Huset har vikt sig synligt och märkbart, det ser knäckt ut, på mitten, och skorstenen står och vinglar och försöker balansera sig själv på något sätt, som någon tävling där man ska stapla så många stenar som möjligt på höjden utan att alltihop faller.
 
Det är möte med timmermannen för en genomgång på plats av vad som behöver göras. Det är en ganska lång lista... Men ändå – det KAN göras och det KOMMER att göras! Det går! Helt otroligt, egentligen! Efter årtionden av förfall hade jag, och säkert många med mig, egentligen ställt in mig på att det inte skulle gå att rädda stugan alls, att den var döende. Och även fast den inte var min ägo, så led jag med den och sörjde.

Men nu ska den lyftas! Grund och väggar ska lagas! Timmermannen är hur lugn som helst över detta faktum. Det är ju visserligen en vanlig dag på jobbet för honom, men för en lekman känns det ungefär som om han vore hjärtkirurg och ska göra en mycket avancerad och riskfylld operation. Som ”anhörig” känns det oroligt och lite overkligt, men timmermannen spatserar i godan ro runt och pekar var han kommer att borra hål och hur han kommer att sätta fast reglar på insidan, två på varje vägg i varje rum, och sedan lyfta i reglarna. Kanske kommer då även innertaket att räta ut sig av bara farten, får vi veta! (Trolleri!). Han visar vilket timmer som måste bytas och lagas och hur borrhålen kommer att pluggas igen med så kallade dymlingar.

 

 
Timmermannen petar lite i utrymmet mellan timret och visar hur de är tätade med mossa. Mossan kallas tydligen till och med ”husmossa” och verkar hålla hur länge som helst. Om man behöver plocka ner en hel stuga, timmer för timmer, kan man tydligen lägga den gamla mossan i blöt, så blir den som ny och går att använda för tätning när man bygger ihop alltihop igen. Mossan visar sig växa på marken alldeles bredvid oss – tänk vad man inte vet vad man går och trampar omkring på!

Sedan visar han också att det på vissa ställen är tätat med lin-rester. Det ser ut som söndersmulat torkat gräs ungefär, och man kan kanske tänka sig då att de som bodde här när stugan byggdes odlade lin. Eller någon i närheten i alla fall. Det är banne mig lite av arkeologisk utgrävning det här! Kanske skulle man ta och odla lite lin så småningom i slänten, som jag minns som en äng, men som tidigare var en mycket liten åkerlapp. Tänk så vackert det skulle vara!

Men först ett rejält lyft, alltså! Timmermannen har redan beställt långsamt växt timmer i lagom storlek och vi ska före själva lyftet ta bort golvet, så att väggarna blir fria. Sedan ska han ta ut en punkt vid murstocken, som är det enda som är någorlunda rakt, och så ytterligare en punkt för att få innertaket i våg, därefter lägger man tillbaka golvet utifrån takets nya vågräta läge. Säger timmermannen. Och verkar veta vad exakt vad han pratar om. Tackochlov.