Koppar och fat

 

 

50 spänn på Stadsmissionens second hand! Någon världsvan kompis tyckte visserligen att jag borde ha prutat, men... nä, ett riktigt fynd på alla sätt och vis, det tycker jag nog att det är! Hann till exempel knappt få hem den fina kopparskopan innanför dörren till vår stadslägenhet innan jag tror jag läste tre gånger i en och samma inredningstidning att höstens trend, DET ÄR KOPPAR det! Där ser man. Det var väl på 80-talet det senast begav sig, men nu är det tydligen dags igen.

Fast det där med den kommande trenden hade jag faktiskt inte en aning om när jag för några månader sedan började samla ihop de gamla koppargrejer vi har här och var (har nog inte hittat allt än...) för att så småningom putsa upp med lite Häxan (fast det går faktiskt lika bra med ketchup, kan jag tipsa om) och använda i fäboden sen. Koppar och järn tänker jag mig till matlagningsdelen av köket. En vattenhink, en diskbalja, kaffepanna förstås, några  kastruller och stekpannor, en mortel i järn. Och inte minst den runda ugnsform, perfekt till sockerkaka eller paj, som jag nyligen fyndade på loppis i Hälsingland. Och så nu en skopa till detta! Fulländat! Nästan... 

Under en liten biltur till Falun och Sundborn i somras fick jag också tag på ett gammalt trätråg, härligt handhaft och precis lagom stort för att ställa mitt på köksbordet med bröd eller frukt eller bara som det är. Den som sålde det på loppis visade mig bomärket på undersidan och berättade att tråget kom från hans släkt. Jag nämnde att den skulle hamna i en fäbod och det verkade han nöjd med när den gamla familjeklenoden nu gick honom ur händerna.

Återigen på fyndspaning på Stadsmissionen drogs jag som en magnet till ett kinesiskt fat, som också var sådär precis lagom skönt att hålla i på något sätt, välanvänt och i mina ögon mycket vacket. Tänkte att jag faktiskt inte behöver något kinesiskt fat till någonting över huvud taget, så ställde tillbaka det. Tre gånger. Men kunde inte gå ifrån det till slut, utan stod där igen och vred och vände och tänkte.

Då dök två kinesiska damer fram från ingenstans och blev intresserade och började vända och vrida de också. "Mycket viktig och högklassig blomma där", diskuterade de och pekade på en blomma i mönstret på ena sidan, som jag tror är en trädpion. Kinesiskt var fatet absolut, det slog de fast direkt, och gammalt. " Du måste ta hand om det väl!", sa de allvarligt, som om det vore ett levande väsen. Och så var det någon stämpel på baksidan som de tyckte tydde på något viktigt och högklassigt igen. Jag lade märke till några små målade siffror eller tecken i brunt på baksidan och frågade vad de trodde det betydde. "Owner!", svarade de. Ägarens tecken. Bomärke alltså. Och det kändes som att det inte var något annat att välja på än att betala 100 spänn ytterligare till Stadsmissionen och ja - det kommer att bli lite cross over-inredning i stugan... Jag lovade de kinesiska damerna att det skulle bli "ancient China meets ancient Sweden" och det var de mycket nöjda med när de vinkade av mig och fatet.

Kanske är det konstigt att börja tänka på kaffepannor och sockerkaksformar och kinesiska fat i ett skede där stugan sjunkit ner ett helt stockvarv på sina ställen, där taket ser knäckt ut, skorstenen börjat falla åt ena hållet och ytterdörren fram till för någon vecka sedan hölls stängd med en piassavakvast... Dörren hade troligen blivit insparkad och låsbygeln med den, och det var en god vän och granne som stängde till med kvasten. Nu har vi köpt en ny bygel i en välsorterad järnaffär och satt dit - faktiskt det allra allra första stapplande steget i renoveringen! (I och för sig lite konstig tajming, att stugan är låst för första gången på flera år, just när vi har anlitat hantverkare som behöver komma in...)

Stugan avmålad på just ett gammalt tråg någon gång på 60-talet

Så. Man kan i alla fall inte anklaga mig för att vara pessimistiskt lagd och lida brist på målbilder. Eller så är det möjligen kaffefixargenen som slår igenom. Hårt. Jag har till exempel redan lovat trädfällarmannen en kopp nästa sommar i stugan...

När min farmor bodde i stugan med barnen och djuren och säkert farfar emellanåt också, på somrarna, så sägs det att hon satte kaffepannan på spisen så fort åskan började gå, för då visste hon att de andra kvinnorna  i de omgivande fäbodarna snart skulle komma springande över åkrar och ängar, genom skogen och regnet och mullret för att söka lite trygghet och sällskap. Hon var lugnet själv, min farmor, och tog hand om det som behövde tas om hand. Och fixade fika när det behövdes.